|
|
|
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
Resebrev På Google Earth har vi lagt in vår rutt. För att hitta rätt förstoring när du kommit in i Google Map behöver du skjuta zoom-hissen (till vänster på kartan) långt ned för att få fram en översiktlig bild. Välj sedan förstoring för önskad vy.
Förberedelser Tidpunkten för vår avfärd närmar sig snabbt. Vi siktar in oss på att lämna Tynningö den 3 Juni. Innan dess skall alla punkter på listorna prickas av. En intressant iakttagelse är att listornas längd fortfarande är ganska konstant. Efterhand som punter stryks så tillkommar nya hela tiden. Hulda sjösattes på Valborgsmässoafton. Hennes utsida har nog aldrig varit så välvaxad som i år. Inför Skottlandsseglatsen 2005 gjorde vi en del kompletteringar för att HULDA skulle bli trygg att segla över stora vatten. Vi satte t ex in ett extra fönster i ruffens framkant för att ha bra utkik även innifrån båten. Vi monterade också det avtagbara inre förstaget för stormfocken då. I år har vi gjort en del kompletteringar under vintern-våren för att ytterligare förbättra säkerheten och komforten. En säkerhetsåtgärd som förhoppningsvis inte behöver utnyttjas är att det trekantiga utrymmet under kojerna i förpiken framför vattentanken gjorts vattentätt med inplastning och en skruvad lexanlucka. Om vi smäller på en container eller något annat hårt föremål i fören under vattenlinjen kanske vi kan förhindra ett stort läckage. Utrymmet kommer vi att utnyttja till förvaring av reservdelar och annat som vi inte behöver komma åt så ofta. Lexanluckan gör att vi kan se vad som ligger i facket. Förpiken utnyttjas annars huvudsakligen som stuvningsutrymme. Vi har monterat spännband på sidorna så att lasten (cyklar, bag med böcker, grabbag, segelsäckar mm.) inte far omkring i sjögången. Vi har dock med oss dynorna till förpiken för att kunna husera gäster (förhoppningsvis barn + barnbarn och vänner). Vi delade dynorna på mitten. Jaja har försett de främre halvorna med lätt avtagbart galonöverdrag för att motstå den annars omilda behandlingen av cyklar mm. De två resterande halvorna får tjäna som sidostöd i stickkojen när denna används som sjökoj under långa seglatser. Andra förberedelser har varit/är:
Kvar att göra är bl a
Utöver det rent praktiska kring att göra vårt hem för det kommande året säkert, trivsamt och ändamålsenligt så ingår i våra förberedelser även annat såsom
Vi har en del att göra den närmaste tiden men det är förbaskat roligt hela tiden. Det har även varit roligt med denna hemsida (även om det strular med det datortekniska ibland) eftersom den givit upphov till en del trevliga kontakter. Hör gärna av dig om du har något bra tips till oss eller någon annan fundering.
Motorproblem Vid besiktningen hos Volvo-Penta 9 Maj visade det sig att den nya variant av motorkudde som medlevererats börjat gå sönder. På båda babordskuddarna vibrerade brickan under kudden av och en styrbordskudde hade en spricka i gummit!! Redan efter 50 timmar!!! Volvo-Penta har nu ändrat utförandet något på denna kuddtyp så att sprickan inte skall kunna uppstå (fenomenet var tydligen inte okänt) men vi fick uppenbarligen en oprövad variant. När vi efter nästan 2 veckors
diskussion med Volvo-Penta fick beskedet att nya kuddar kan levereras
först en bit in i Juni och de dessutom inte förbehållslöst tog på sig
garantiansvaret för felet fick vi ta saken i egna händer. Vi inhandlade
traditionella Metalastic-kuddar som passar i mått (och dessutom visas i
broschyr- och instruktionsunderlag för motorn!) och började skruva bort
inredning för att kunna lyfta motorn och byta kuddarna. Kaos i ruffen igen. Nu sitter de nya kuddarna på
plats och motorn är på nytt noggrant uppriktad. Tur i oturen är att vi hann upptäcka och åtgärda felet innan vi ger oss iväg och vi är glada att vi genomförde motorbytet en säsong innan avfärden. Nu är det bara att hoppas att vi inte behöver anlita Volvo-Pentas service det närmaste året. Om vi bortser från
motorproblemen löper förberedelserna planenligt.
Avsegling
Vi passar nog på att njuta av vår vackra skärgård en tid innan vi ger oss av söderut.
2007-06-08
Gotland - Kalmarsund
I nästan stiltje och strålande sol lämnade vi
Lauterhorn med sikte mot Visby.
Vi fick en makalös kvällssegling i solnedgången. På ett spegelblankt hav upplevde vi hur Hulda drevs fram i 3 knop av en så lätt nordanvind att vattenytan inte ens krusades medan vi njöt av tystnaden, porlet från bogen och den röda himlen. Den stunden kommer vi att minnas.
Efter ett tag dog vinden helt och nattfriden måste
brytas av gjutjärnsgenuans brummande. För motor tog vi oss till Sandvik
på Öland som vi angjorde på morgonen när fiskebåtarna var på väg ut i
Kalmarsund för att vittja näten.
Claes fixar till rorkulten i Sandvik-hamnen.
Nästa etappmål blev Kalmar med prydlig gästhamn och
trevliga människor.
VP-service in action.
En trevlig sommarstad.
För vår internetförbindelse kunde vi i hamnen logga
in på kommunens hemsida med avgiftsbelagd Wlan men spärrar i systemet
gjorde förbindelsen svårtillgänglig så vi ägnade en hel del tid till
slagsmål med webmailservrar utan framgång. Lösningen blev istället
uppkoppling på stan´s internetcafé.
Karlskrona - Kiel Med förlig vind lämnade vi
Kalmarsund med Karlskrona som mål, för att få motorn åtgärdad av Volvo
Pentas serviceman från Kalmar.
På söndagen bar det iväg ut på
havet igen i motig SV-vind. Vårt mål var Gedser men det är långt dit så
vi började med kurs mot Bornholm. Det visade sig senare att Hanö kunde
nås på en sträckbog så vi ändrade kursen dit och fick fin segling med
vindrodret kopplat. Efter lite vindvridning kunde vi gå söder om Hanö
och till slut hamnade vi i ordets rätta betydelse i Åhus. Helt oplanerat
när dagen började. Detta är en av tjusningarna med vårt nya liv. Vi vet
inte alltid var vi hamnar när dagen är slut. I Åhus fick vi göra en spännande reparation av vindrodret.
Roderaxeln blev skadad när roderbladet lyftes ur vattnet. Vi måste ta ut den vridbara axeln från det fasta röret vilket innebar att alla lagerkulor (ca 30 st) och alla lagerrullar (ca 60 st) trillade ut och rullade runt i salongen! Vilket pyssel att få tillbaka alla på plats igen.
Nu är vindrodret OK igen, tack och lov, för utan det är vi illa ute. Simrishamn blev nästa hamn. När vi angjorde gästbryggan tog Jaja ett olyckligt skutt och föll pladask och skadade vänstra handen. Ringfingret som tydligen tog värsta smällen visade sig efter röntgen dagen därpå vara brutet! Nu skall vänsterhänta Jaja ha ring- och långfingren stilla, inpackade i förband med stödskena i 14 dagar. Som tur var hann hon få av sig ringarna innan fingret svullnade upp för mycket. Jaja är befriad från diskning närmaste tiden. Från Simrishamn startade resans hittills längsta etapp. Nu hade vi bestämt oss för att gå till Gedser på Danmarks SO-spets. Det innebar att vi måste ta oss över starkt trafikerade farleder dels i Bornholmsgattet och senare i trafiksepareringszonen utanför Gedser, där det nästan liknade ”frog leap” när vi korsade under rät vinkel. Men vi såg minsann fartyg inte bara där. På natten väster om Bornholm lyste lanternor runt hela horisonten som ett ändlöst pärlband. Vi är glada att vi har en AIS-radar som med VHF-signaler och GPS-information visar fartygens position, kurs och fart. Vi kan därmed urskilja vilka fartyg som vi behöver ta hänsyn till och vilka vi kan bortse ifrån.
Lite norr om Rügen närmade sig
en liten snabb båt akterifrån. Pirater? Nej, det var tyska
kustbevakningen som ville komma ombord och se vilka vi var. Tyskar låter
inte vad som helst passera, i alla fall inte deras gränser. Vi hade
trevligt i sittbrunnen och diskuterade Karibien, vattenförråd m m innan
de lämnade oss och tillönskade ”gute Reise”. Ett oväntat besök. Vi bjöd
inte på kaffe för vi har inte Gevalia ombord!
Vi kom in på kvällen till Kiel och sökte gästplats i tre hamnar utan framgång. Fullt över allt. Till slut lade vi oss utanpå en annan båt i Mönkebergs småbåtshamn. När vi idag på midsommarafton vaknade och fick kontakt med Hafenmeister kom förklaringen till trängseln i Kiel. Kieler Woche!! Vi har hamnat mitt i de stora årliga festligheterna i Juni med ca 100 Windjammers som paraderar framför näsan på oss.
Nu skall vi äta sill och dricka nubbe och gott tyskt öl. Sedan tar vi oss in till festligheterna i stan. Vi stannar här en extra dag innan vi tar oss an Kielkanalen och de stora vattnen på andra sidan.
Kiel –Holland Efter några dagar i Kiel med många fullriggare omkring oss lämnade vi Östersjön och tuffade in i Nord-Ostsee-Kanal. Väntan vid slussen i Holtenau blev lång eftersom yrkestrafiken har företräde och de stora fartygen stod på kö för att komma in i kanalen. Jaja föreslog ett tag att vi skulle gå runt Danmark istället men efter skeppsråd förkastades det alternativet.
Nu ersattes de rektangulära råseglen av rektangulära containers i mängder och ”windjammer parade” avlöstes av ”container parade”.
Vi tog natthamn i Rendsburg, en fin liten stad mitt på kanalen med bra gästhamn med god service (tvättmaskin, internet, diesel mm) och en trevlig Altstadt-kärna. Från Rendsburg vidare mot Brunsbüttel dit vi anlände i rykande motvind och ösregn. Vinden tilltog och under natten uppmättes 11 Beaufort (ca 30 m/s) och den lilla staden var fylld av nedfallna grenar.
Natten blev orolig dels pga vinden men också av propellerljuden från de stora fartygen som passerade hela natten 10 m från HULDA. I Rendsburg väcktes idén att gå in till Hamburg medan västvinden trycker på. Ett skäl som talade för Hamburg var att motorreglaget, som vi inte bytte i samband med motorbytet förra året (det fungerade ju) visade ålderdomstecken och skulle kunna bytas i Hamburg. Vi beställde ett reglage till Hamburg. Ett annat skäl för Hamburg var att ingen av oss upplevt Hamburg, framför allt inte från sjösidan. Vi passade på vid lågvatten i Brunsbüttel och slussade ut i Nordsjön och girade babord mot inlandet i st f styrbord mot Cuxhafen, som är det normala, och fick en fantastisk seglats medström i 8-9 knop in till Hamburgs City-Sporthafen mitt i centrum. Vi hann få tag på biljetter till Mamma Mia samma kväll och upplevde ABBA "auf Deutsch". Dom går hem även på tyska och publiken var lika exalterad som den på Cirkus hemma i Stockholm. Vid finalen gungade Operettenhaus lika mycket som en segelbåt på Elbe i ström mot vind. Claes bytte ut det gamla motorreglaget till ett nytt Volvo-Penta-reglage och med justerad tomgång känns det nu som om vi har en bra situation när det gäller motorn.
När vi nu åker upp och ned med tidvattnet har vi fått en faktor till att ta hänsyn till när vi planerar vår segling. Inför avfärden från Hamburg räknade vi på Elbes tidvatten i Hamburg, Cuxhafen och mitt emellan i Glückstadt. För att få skjuts ut med fallande tidvatten behövde vi starta kl 5 på morgonen så kl 4 ringde väckarklockan. Återigen en härlig skjuts i 8-9 knop medströms till Glückstadt där vi ville göra några timmars uppehåll och invänta nästa högvatten. Men här blev vi fast i hård västanvind igen. Det är motigt att ta sig västerut i Nordeuropa! Men snart gjorde staden skäl för sitt namn. Vinden mojnade och vred mot SO vilket passade oss perfekt. Med utgående tidvatten startade vi halv 4 på morgonen från Glückstadt och for ut ur Elbe med tidvis upp till 10 knops fart.
Kärnkraftverket brinner!!
Nej, det är soluppgång över Brunnsbüttel.
Vi var inställda på en lång seglats med Den Helder i Holland som mål. Vid middagstid ropade Jaja ” gasolen är slut”. Snabbt byte till nästa P6-flaska. ”Det kommer ingen gasol nu heller!” Vi fick klara oss på kall middag. Värst var det att inte få varmt kaffe under nattpasset. Vi kunde göra god framfart förbi de ost-friesiska öarna men sen tog det roliga slut. Vinden mojnade och vred mot SV (dvs rak motvind) och ökade. Och ökade!! Vi kryssade fram mellan land och den begränsande trafiksepareringszonen som tyska kustbevakningen håller noggrann uppsikt över. Fritidsbåtar får inte komma närmare zonen än 1 distansminut vilket gör utrymmet litet vid kryss till havs. Överträdelse kan beivras med höga böter på plats. Den aktiva kustbevakningen kom för övrigt upp till oss igen och ville upplysa sig om vilka vi var och vart vi var på väg. Det är alltid lika roligt att studera reaktionen när vi svarar ”Karibien”. Kustbevakarna sken upp och önskade ”Gute Reise!” igen och gasade iväg mot nästa byte. Utanför Terschelling var motvinden 10-12 m/s och sjön började gå hög eftersom djupet oftast var under 20 m. Tidvattnet gav oss motström och med segel och stöttande motor tog vi oss sakta framåt. Målet syntes oändligt avlägset. Att gå direkt mot målet för motor var omöjligt i den krabba sjögången så vi var tvungna att kryssa fram och tillbaka i den smala, grunda kusttrafikzonen. Utanför Texel var vindstyrkan 14-16 m/s och vi kröp sakta, sakta närmare målet medan vi duschades av stänkande Nordsjö. ”Måtte vi ha tillräckligt med dieselolja?!” Det finns få hamnar att söka skydd i utmed de Friesiska öarna och tidvatten gör det inte så lockande att söka sig in till någon av dessa, så vi kämpade vidare i motvinden. Efter en som vi tyckte oändligt lång tid lyckades vi turligt nog strax före högvatten ta oss in genom Molengat till lugnet i Den Helders skyddande hamn kl 10 på kvällen efter 42 timmars till havs och 256 distansminuter. Här slog vi på mobiltelefonen och fick beskedet att Jajas 93-årige pappa Bo gått bort stilla dagen innan. Vi var förberedda men det är ändå tragiskt när beskedet kommer. Vi avslutade dagen med levande ljus i en andaktsstund för kära pappa Bo och dök sedan utpumpade i våra kojer. Vi börjar nu planera en hemfärd någon gång i sommar för begravning. Gasolstoppet visade sig bero på att regulatorn för gasoltrycket slutat fungera. Denna som är ny sen i våras höll alltså bara en månad! En ny har införskaffats i Den Helder så nu får vi varm mat och kaffe igen! Få se hur länge denna håller. Nu överväger vi om vi skall gå in i Holland till Amsterdam via Ijsselmeer eller om vi fortsätter yttre vägen mot England. Vädret avgör!
Den Helder - Dover Vi valde att gå in i Holland eftersom den envisa SW-vinden höll i sig och gjorde den yttre vägen mindre behaglig. Dessutom är Holland ett trevligt land. Vi slussade alltså in i Ijsselmeer och seglade med 2 m vatten under kölen över det innanhav som Holländarna har skapat med vallar mot Nordsjön. I Enkhuizen slussades vi upp 1 dm (!) till Markermeer. Vattennivåerna i Holland regleras noga av Rijkswaterstaat!
Vi träffar så många trevliga människor i hamnarna. Vår grannbåt i Den Helder bjöd på Genever och gav oss tips, bl. a. att stanna till i den lilla staden Muiden strax öster om Amsterdam så det gjorde vi. Vi är glada att vi valde den inre vägen för medan vi låg stilla i Muiden blåste det storm ute på Nordsjön och andra seglare som vi senare träffade låg inblåsta några dagar. I år har det varit segt att ta sig nedåt längs Nordsjökusten. En faktor som gör det extra segt är att vattendjupet utanför kusten är så litet (10-20 m) att sjön blir gropig och jobbig att forcera.
I Muiden började en av Claes tänder att bråka. Tanden som fick en keramik-krona i våras började värka ordentligt. Telefonkonsultation med tandläkaren i Näsbypark: rotfyllning är enda lösningen! En sådan kräver flera behandlingstillfällen och därför vill Claes få den gjord av egna tandläkaren. Eftersom vi åker tillbaka till Sverige för pappa Bo´s begravning inom kort kommer första rotfyllningsbehandlingen att ske i samband med denna. Tills dess lindras smärtan med Alvedon och infektionen i roten har begränsats genom att tulla på skeppsapotekets förråd av Kåvepenin. Claes favoritmat för tillfället är soppa eller mjuka bananer. Vi lämnade Muiden den 7 Juli för att gå tillbaka ut i Nordsjön förbi Amsterdam till Ijmuiden. Vid utslussningen ur Noordseekanal fick vi tipset av holländska grannbåten att utnyttja tidvattenströmmen söderut och gå vidare till Scheveningen. Vi nappade. Ut igen i guppandet och 25 distansminuter senare gick vi in i Scheveningens skyddande hamn. Fram med cyklarna och lite motion i staden.
Med radarns och pejlkompassens hjälp går det att ha bra koll på situationen. Största bekymmret är fiskebåtar på natten. De uppträder irrationellt och sänder oftast inte någon AIS-information så det är bara med radarns hjälp och de många ljusen på båtarna som man kan gissa sig till hur de rör sig och åt vilket håll redskapen går ut. Claes tog nattpasset och avlöstes strax före gryningsljuset av en sömndrucken hustru som tog vid.
Vi har beställt biljetter till Sverige och flyger hem med Ryanair den 24 Juli. Innan dess skall vi hitta en lämplig hamn i England där vi kan lämna HULDA till 6 Augusti. Läkningen av Jajas brutna finger framskrider och rörligheten börjar komma tillbaka men det tar tid.
Dover-Southampton Vi ligger nu utanför Southampton i Hythe Marina och väntar på att kunna flyga hem för begravning, tandreparation m m. Resan hit från Dover var seg men intressant för vi har fått tänka på nya sätt när vi planerar vår framfart. Den engelska sydkusten kan inte ”tas med en klackspark”! Tidvattenströmmarna är starka och måste beaktas. Vidare ligger man ibland instängd i en hamn bakom slussportar som bara öppnas under en viss tid före, under och efter högvatten. Till detta kommer att avståndet mellan hamnarna ofta är långt (> 40 distansminuter) och vinden motig (SW) så det kan bli jobbigt att ta sig fram till nästa hamn utan att kryssa och stötta mycket med motorn.
Inte säskilt motigt utanför Beachy Head med sina för sydkusten karakterisktiska vita klippor.
Vi gick från Dover förbi Beachy Head till Eastbourne där vi bl a träffade seglarparet Inger och Lars-Erik från Helsingborg. Det är trevligt att träffa svenska seglare här borta för utöver att vi har trevligt tillsammans så får vi goda tips och hjälp av varandra. Lars-Erik som visade sig vara ortoped gav Jaja en lovande prognos för det brutna fingret men påpekade samtidigt att det kommer att ta tid innan det är fullt användbart. Det går i alla fall utmärkt att diska med fingret redan, har det visat sig. Vidare tipsade Inger och Lars-Erik oss om Hythe Marina där vi nu ligger. En utmärkt marina som vi inte hade en tanke på innan.
Välbekant ryggtext!
I Dover fick vi återigen kontakt med Volvo-Penta-service! Claes noterade en grön saltavlagring under cirkulationspumpen för sötvattenkylningen och rådfrågade VP-agenten om orsaken. ”Läckage i tätningen. Vi kan byta den åt dig”.En dag senare var en ny pump levererad (från Belgien) och monterad utan kostnad på VP-garantin. Claes är imponerad över VP´s service (efter Stockholm!!) och ångrar inte längre köpet av D1-30 – motorn. Reservdelar som inte finns ”på hyllan” levereras över natten, åtminstone i England. Samma service upplevde vi i Brighton där impellern behövde bytas. Vi har reserv ombord men vid bytet ville vi fylla på det egna förrådet. VP-agenten hade ingen inne men kl 9 dagen därpå kunde Claes hämta den nya. Agenterna i såväl Dover som Brighton servar även andra motorfabrikat men menar att inget av de andra kan ställa upp med motsvarande service. Andra märken är i huvudsak Yanmar (3-4 dagars leveranstid för reservdelar om de finns i Europa). Vetus eller Nanni förekommer nästan inte alls här. Ett tips från VP-mannen i Dover var att byta ut den mjuka standardslangen på sugsidan från bordsgenomföringen via sjövattenfiltret till pumpen mot en stålfjäderarmerad slang. Vid flera av de topplockspackningsbyten som han gjort på dieselmotorer har orsaken varit att den mjuka slangen kollapsat och släppt fram för lite vatten. (Jämför dammsugning med mjuk slang utan spiralförstärkning. Inte bra!) Det vill vi inte uppleva så nu har vi bytt till armerad slang hela vägen (borde vara standard på båtmotorer). Röd diesel har blivit ett brännbart (!) tema i EU uppenbarligen. I Tyskland, Holland m fl får röd diesel inte längre säljas till fritidsbåtar som tidigare, utan endast till yrkestrafik (annan skattesats).I England däremot är röd diesel så beskattad att den kan säljas även till oss (den är fortfarande billig i England). Det har dock berättats om seglare från England som drabbats av höga böter (€ 4,53 per liter tankkapacitet!!) när de ertappats av tullen i Holland utan att kunna visa upp kvitto från inköpet av dieseln. Det gäller att ha ordning på sina kvitton och föra loggbok på motortimmar när vi ger oss iväg från England.
Vacker donna (tillika besättning på HULDA) på piren i Brighton med den nedbrunna piren i bakgrunden.
Igår (21 Juli) tog vi med cyklarna på snabbfärjan från Southampton till Isle of Wight och upplevde seglings-Mecca per hjul utan att behöva nästla sig in med HULDA bland virrvaret av segelbåtar och andra farkoster i Cowes. Där pågår VM i International 6-Metre Yacht Racing och på redden låg massor av läckra, smäckra båtar.
Jaja beskådar seglarlivet och snabbfärjor utanför Royal Yacht Squadron i Cowes.
Intill pågick hissnande Kite-surfing.
Vi tog också en lång cykeltur på ön i sol och regn och avnjöt en kulinarisk brunch i urtypisk engelsk stil i Newport.
I Newport som ligger längst in i en djup havsvik fick vi dessutom uppleva hur man kan dra fördel av tidvattnet och passa på att rensa bort beväxning på skrovet vid lågvatten.
Matupplevelserna är annars inte så hissnande i detta land. De bästa brukar vi hitta på restaurang HULDA som finns i varje hamn som vi kommer till. I övermorgon tar vi bussen till Stanstead och sedan är vi snart hemma på tillfälligt besök. Vi känner oss trygga att lämna vår HULDA i Hythe en tid. Tillfälligt Sverigebesök Nu är vi tillbaka i HULDA efter nästan två veckor i Sverige. Hemresan föranleddes av pappa Bos bortgång. Det kändes som att komma hem igen när vi steg ombord på HULDA trots att vi varit hemma, men eftersom vi praktiskt och mentalt kopplat bort vår svenska tillvaro var det mycket lättare denna gång att lämna Sverige för att fortsätta vårt äventyr. Pappa Bo fick en vacker, värdig och känslosam begravning. Det visades talrika prov på det i Jajas familj myntade uttrycket "sentimental inkontinens" (=gråt) vilket är ett vanligt förekommande tillstånd i familjen vid både sorg och glädje. Vi hade starka upplevelser av både sorg och glädje! Claes har fått sin värkande tand rotfylld och skeppsapoteket har utökats med mera antibiotika mot eventuella nya lömska bakterieattacker. Tack Joanna och Mats för hjälpen! Vi hade också fantastiskt roligt med våra barnbarn (och barn) vid flera tillfällen så det var två nöjda och glada långseglare som steg ur taxin vid flygbussen till Skavsta tidigt i morse. När chauffören tog ur vårt lilla baggage (två små ryggsäckar och en liten bag) konstaterade han: "Jaså, ni skall bara vara borta tre dagar?!" Vårt svar: "Nej, vi skall vara borta ett år!" lät inte trovärdigt vid det tillfället. I morgon bitti vid högvatten kl 5 slussar vi ut ur Hythes Marina och styr ut mot "The Solent" och sedan vidare västerut längs Englands sydkust innan det är dags för Biscaya.
Southampton - Falmouth Vi slussade ut ur Hythe´s Marina kl. 5 den 7 Augusti för att fortsätta vår färd och utnyttja det utgående tidvattnet. I bleke och medström for vi över "the Solent" och förbi Isle of Wight som i sin västra ände har de spektakulära öarna "the Needles".
Dessa klippor sticker upp som nålar ur vattnet. Vi gick nära för att beskåda skönheterna, men kom strax väster därom in i ett turbulent område där strömmar och vind började leka med HULDA. Vi tog oss snart ur området och kunde i medström fortsätta västerut med järngenuans hjälp. Dagsetappen slutade i Weymouth.
The Bill of Portland.
En härlig sträckbog (för en gångs skull!) förde oss sedan till Dartmouth´s vackra hamn. Denna påminner lite om Tobermory i Skottland med sina pastellfärgade husfasader längs kajkanten.
Jaja förbereder angöring i Dartmouth.
Vi tyckte det var en god idé med fiskafänge så vi kastade i vår makrilldörj och drog den efter oss i 3 knop och se, på en kvart hade vi fixat middagen med 6 makrillar.
Denna avåts i Fowey´s undersköna hamn där vi låg på svaj vid en gästboj och festade på ugnsstekt makrill. Restaurang HULDA visade åter sin höga klass.
Nattliga toabesök hör till det vanliga men denna natts besök var inte vanligt. När Claes spolade i mörkret blixtrade det i toaletten! " Oj, vad var det i den makrillen?" Förnyad spolning. Mera blixtar! Sömndruckna ögon gnuggades men blixtarna i toaletten försvann inte ändå. Våra dryckesvanor är så måttliga att det inte fanns anledning att hänföra blixtarna till några sviter av dessa. Förklaringen måsta vara att självlysande mareldsalger i spolvattnet gav denna nattliga överraskning! Efterföljande dag fick vi fin seglats i solsken in till Falmouth där vi nu ligger.
Vid inseglingen kryllade det av segelbåter, flera av dessa försedda med gaffelrigg och färgglada toppsegel. En härlig syn. Att segellivet i Fal´s mynning är så intensivt var en överraskning men anledningen klarnade när vi kommit in i gästhamnen och fick klart för oss att vi hamnat i början av "Falmouth Week", en vecka fylld av kappseglingar och folkfest. Vår grannbåt Nirwana från Flensburg hade just kommit in från Azorerna och berättade om lyckosamt fiskafänge på Atlanten. Med en eftersläpande krok hade de fångat stora tonfiskar och haft blodbad i sittbrunnen. Vårt makrillfiske förbleknade. Vi förärades en fjärdedel av deras sist fångade tonfisk. Hälften av denna mättade oss mer än väl vid kvällens middag. Eftersom en kuling inom kort passerar Biscaya ligger vi kvar i Falmouth några dagar och inväntar lämpligt väder innan vi styr mot Spanien.
Falmouth - Biscaya - Camarinas (Galicien)
Nu är vi i Spanien!
En hel vecka väntade vi i Falmouth på att
vindriktningen under minst 3 dygn skulle bli fördelaktig dvs NV-NO.
Lågtrycken radade upp sig och skulle vid någon tidpunkt ge SV-vind på
Biscaya och det ville vi inte ha, så vi väntade tålmodigt men hade
riktigt trevligt i denna seglarmetropol. Våra vänner Roséns från
Oceanseglarklubben dök upp efter några dagar med fina Tabasco (Najad
490). Med dem och andra seglare från Norge och Tyskland som också skulle
över till Spanien studerade vi GRIB-filer. Med detta fantastiska verktyg
kan vi se vind, lufttryck och våghöjder för de kommande 5 dygnen.
GRIB-filer kan hämtas antingen från internet (i hamn) eller via
satellittelefonen när vi är ute på havet. De är förbluffande
tillförlitliga över stora havsytor.
Kockan förbereder överfarten i Falmouth.
Innan dess blev vi välkomnade till Spanien av en flock delfiner som lekte kring båten. Det var fantastiskt att se dessa smidiga djur leka med varandra och oss. Claes ville bidra till skådespelet och stämde upp med kraftig skönsång ut över havsvidden men sången tycks inte ha uppskattats av delfinerna för de var strax försvunna. De kan inte vara särskilt musikaliska djur! Det är ibland knepigt med internetuppkoppling och uppladdning av bilder till hemsidan så det kan framöver kanske bli mer sparsamt med bildmaterialet. Vi kommer den närmaste tiden att ta oss ned längs Spaniens - Portugals kust och fyller på med fler brev när det funkar med internet.
Spanien, Galicien
Galicien har en fantastiskt vacker kust! Och solskyddet över sittbrunnen mellan bommen och akterstaget (kan sitta uppe när vi seglar) har monterats till Claes stora och Jajas blandade glädje.
Camarinas
Cap Finisterre
Romarna betraktade denna udde som världens
ände (Finis Terrae) långt före Kristi födelse och således långt innan
Columbus gjorde den resa som vi nu delvis snart skall upprepa. Undrar
just vad människorna på den tiden tänkte när de såg solen gå ned i havet
i väster utanför udden och inte visste att jorden är rund.
Ribeira
Ribeira är som de flesta orterna längs kusten en stad som lever på fisket. Mängder av stora trålare och mindre fiskebåtar gick ständigt in och ut ur hamnen och på kajerna pågick en febril aktivitet för att ta hand om mängden av fisk och de stora redskapen. Det var intressant att uppleva hur havets olika frukter sorterades och sedan auktionerades ut på marknaden.
För oss var det fullkomliogt obegripligt hur alla
auktionsutroparna, som ropade i munnen på varandra, överhuvudtaget kunde
komma till avslut.
Santiago de Compostela
Combarro
Med jollen tuffade vi förväntansfulla in till byn och upplever där i den gamla stadskärnan en granitby med trånga gränder och egendomliga sarkofager på pelare.
Vi vet ännu inte bakgrunden till de märkliga sarkofagerna men detta måste vi reda ut! Vad det finns många spännande kulturyttringar att uppleva!
Islas Cies
Vi fick en skön promenad på ön i gassande sol men
det 16-gradiga vattnet lockade inte till bad.
Från flera erfarna seglare har vi anmodats att alltid lyfta ombord jollen på kvällen om vi vill ha den kvar nästa morgon och det vill vi. Det är inte helt lätt att få ombord en jolle med motor på en liten segelbåt men med lyftstropp, spinackerfall på winsch och spirbom går det ganska smidigt.
Pyssel ombord. Claes lagar en korroderad solcellskontakt. Det finns oftast något som behöver fixas på en båt.
Baiona
Baiona (Galicien) - Cascais (Portugal) Vart tog den Portugisiska nordan vägen?? Denna förhärskande vind har lyst med sin frånvaro. Vi har sett fram emot att få länsa ned utmed Portugals kust i en stadig nordanvind men icke så! Antingen har vi haft stiltje (för det mesta) eller sydlig vind sedan vi lämnade Baiona i Spanien. Tack och lov har motorn fungerat bra, annars hade vi varit kvar i Spanien nu. Det har alltså blivit många motortimmar till Cascais (strax väster om Lissabon) där vi nu ligger.
Mumintrollet (en naturlig klippformation) nedanför borgen i Baiona blickar ut över havet mot solnedgången.
Islas Cies i bakgrunden.
Portugals flagga under styrbords spridare och klubbflaggorna från OE-klubben och Oceanseglarklubben under babords spridare. Mellan dessa sitter de 6 lysdiodplattorna från IKEA som ger bra däcksbelysning och även värdefull belysning av seglen vid möte med fartyg. Dom har försumbar strömförbrukning.
Vi har angjort flera hamnar
utmed kusten och tycker vi har fått uppleva mycket av Portugal. Vårt
allmänna intryck är att portugiserna är vänligare och mera tillgängliga
än spanjorerna i Galicien. Dessutom är det lättare att kommunicera med
dem eftersom många kan lite engelska vilket inte var vanligt i Galicien.
Jaja blickar ut över Viana do Castelo och inloppet där vi tuffade in strax innan i stiltje.
När det gäller maten så kan man få utmärkt fisk var som helst längs Portugals kust. Kötträtter är det lite sämre ställt med tycker vi. Skaldjur finns också i riklig mängd men de är rätt så dyra även här så det har inte blivit mycket av den varan för vår del. Ikväll skall vi dock laga till Navalha-musslor (långsmala, jättegoda skaldjur) i restaurang HULDA och njuta lite i sittbrunnen.
Grönsaksmarknad i Povoa de Varzim
I England kollapsade gasfjädern i HULDA´s rodkick (”stången” som håller bommen uppe) trots att den varit inne på översyn för ett år sedan. Benn´s som servat den kontaktades och efter att ha rätat ut några frågetecken med mail- och telefonkontakt, skickade Benn´s det som behövdes för att få den att fungera igen, till Leixoes (utanför Oporto) där paketet låg och väntade på oss när vi kom in till marinan. Nu har vi en fungerande rodkick igen. Tack Benn´s för er goda service! Ett av rodkickens två Al-rör byttes ut. Det gamla har redan efter avkapning m m fått en ny roll som hållare för fiskespöet på akterpulpiten när vi skall fiska tonfisk och barracudor på Atlanten (tror vi!).
Claes tar en solhöjd med sextanten för att kolla GPS-ens noggranhet. Den diffade med 2 distansminuter (eller var det sextantavläsningen som gjorde att det diffade??).
Vid inseglingen till Leixoes såg vi, över de stora oljecisternerna vid raffinaderiet norr om hamnen, en stor och välbekant gul och blå logotype på en hög pelare och vi kunde inom oss känna smaken av svenska matvaror och Anna´s pepparkakor från IKEA´s för svenskar i förskingringen så uppskattade shop för svensk mat utanför kassorna. Efter inklareringen i Marina Porto Atlantico tog vi fram cyklarna och styrde mot Ballerinakexen och räkosttuberna.
Vi återvände med två välfyllda cykelväskor med svensk mat.
Jaja dokumenterar sina tankar i dagboken.
Cabo de Roca, Europas västligaste udde strax norr om Cascais.
Vi stannar några dagar i Cascais och kommer bl a att åka in till Lissabon någon dag med tåget. Sedan ger vi oss av över havet till Madeira.
Cascais - Porto Santo (Madeira) Vi fick vår resas hittills största naturupplevelse när vi häromdagen närmade oss Porto Santo och möttes av en stor flock delfiner som bjöd oss på en fantastisk välkomstshow!
Dom dök och hoppade omkring oss i över en timma och visade upp en akrobatik av högsta klass med frivolter högt över vattenytan och perfekt koordinerade höga parhopp m m. Dom föreföll jätteglada över att HULDA kom till Porto Santo och vi var jättelyckliga som fick detta bemötande. Claes avstod från skönsång denna gång för att inte riskera showen.
Ankrade segelbåter utanför Cascais
Så här kan det se ut när vi surfar på internet. Om möjligt har Claes gärna en kall öl i närheten. Här i Cascais marina.
Claes tillverkar en upphängningskorg för kaffemuggen av en rostfri visp. Båtlivet underlättas med ett antal sådana.
Vi klarerade alltså ut från marinan i Cascais efter 5 dagar där och kunde sätta segel direkt i en behaglig NW-vind med kurs 231 grader mot Porto Santo. Vi seglade sedan i 4 dygn med obruten horisont, förlig vind (NW-NO 3-9 m/s) och marinblått 3000 m djupt vatten under oss. Det tog ca 2 dygn att komma in i rutinen ombord med 4-timmarsvakter. På dagen träffades vi några timmar i samband med måltiderna men annars kunde kommunikationen ungefär låta som "God morgon kära hustru! Dags att krypa fram och jobba" varefter kär hustru efter toabesök säger "God natt kapten! Sov nu gott i 3,5 timmar!" Vi var sällan trötta även om det var svårt ibland att somna i en trång koj som hela tiden ändrar lutning.
Halva besättningen har frivakt.
När det gäller maten så blir det inte några kulinariska utsvävningar ombord på en rullande båt eftersom allt rör sig och matlagning gärna reduceras till enklast möjliga framplockning och uppvärmning av i bästa fall förberedd mat. Detta hade förutseende Jaja fixat i Cascais så vi åt ändå gott. Det går aldrig att koppla av från utkiken. Under de första dygnen fick vi väja 3 gånger (!) för att få lite säkerhetsmarginal till fartyg trots att havet är så stort och fartygen så få när man lämnat kustzonen. På natten har vi såväl AIS-radar som vanlig radar igång. Fiskefartyg sänder dock ingen AIS-information och en gång hade vi plötsligt ett stort valfångstfartyg som vi inte förvarnats om på AIS-radarn alldeles i närheten (vanliga radarn var inte igång då). På AIS-radarn kan vi annars se fartyg upp till 32 distansminuter bort och även läsa deras namn, vilket är bra om vi behöver ta kontakt via VHF. Detta sker ibland för att förvissa oss om att fartyget sett oss.
Vi närmar oss Porto Santo
Det är en härlig upplevelse att efter flera dygn med obruten horisont plötsligt i diset mitt över fören se en landmassa dyka upp. Detta upplevde vi alltså efter 4 dygn och med 25 distansminuter kvar till Porto Santo då den höga ön plötsligt kunde skönjas i diset. Den var stor redan på det avståndet och det kändes segt att komma närmare ön. Men sedan började delfinerna sin show och då gjorde det inget att ön låg en bit bort.
Vi tuffade in i hamnen med en bländande solnedgång bakom den f.d. vulkanöns taggiga kontur och avslutade kvällen med vin och ost i sittbrunnen och försökte smälta alla intrycken från de gångna dygnen i fotogenlampans sken. Då mådde vi gott!! Nu njuter vi på denna fina ö några dagar innan vi seglar vidare till huvudön i Madeiraarkipelagen.
Porto Santo har en fantastisk sandstrand nästan utan turister. Vattnet är nu 23 grader varmt. Marinan i bakgrunden.
Porto Santo - Lanzarote Nu tillhör vi inte längre den lilla grupp svenskar som inte varit på Kanarieöarna. Vi är där nu! Närmare bestämt i Marina Rubicon på Lanzarote. Men först tillbaka till där vi slutade förra brevet, på Porto Santo. Vi stannade 6 dagar på Porto Santo och njöt av den första bekantskapen med Atlantöar. En torr men vacker vulkanö som fortfarande behåller mycket av sin genuina prägel och inte förstörts av för mycket turism. Ön har ca 4000 permanenta innevånare men sommartid betydligt fler, framför allt sommargäster från Madeira som förmodligen attraheras av de goda badmöjligheterna. Ön har en 9 km lång fantastisk sandstrand utan snäckor och tång (!), som börjar vid båthamnen. Stranden utnyttjas bitvis väldigt lite. Vi kunde således på kvällen bada helt ensamma i 23-gradigt vatten medan solen gick ned bakom en vulkan!
Innan vi lämnade Porto Santo bidrog vi till den artistiska utsmyckningen av vågbrytaren med ett HULDA - konstverk i den stora mängden av mer eller mindre fantasifulla visitkort på betongen. Det var en riktig upplevelse att vandra längs piren och studera de många "tavlorna". Påfallande många svenska ingick i samlingen.
Hej då, Porto Santo! Hoppas vi får möjlighet att komma tillbaka någon gång.
Den 27:e lämnade vi Porto Santo och seglade till Madeira. På vägen dit fick vi plötsligt se vår första val. En stor fontän rakt upp ur vattnet följd av en bred stjärtfena var allt vi såg men det var ändå en rolig händelse. Madeiras huvudort Funchal har en relativt liten och oftast fullproppad gästhamn för seglare. Chansen att få en bra plats där är vanligtvis liten och de flesta brukar få ligga på svaj utanför och invänta en ledig plats. 2002 öppnades dock en ny marina på öns NO-udde. Quinta do Lorde som den heter har gott om plats men ligger långt från bebyggelse och service. Vi valde ändå att gå dit för att försäkra oss om en hamnplats. Det var klokt eftersom det senare, när vi hyrt en bil och tagit oss till Funchal, visade sig att hela gästhamnen i Funchal upptogs av 89 deltagare i ensamkappseglingen Transat 6.50 (www.transat650.org) mellan Frankrike och Brasilien med uppehåll några veckor på Madeira. Starten för sista sträckan till Brasilien skulle gå 6 oktober och det sjöd av aktivitet i hamnen.
Det var intressant att studera deltagarnas extrema båtar. Vi konstaterade att båtdesign av atlantkorsande farkoster kan skilja en hel del.
Madeiras största attraktion är dess natur! Och
levadorna!! Dessa antika bevattningsanläggningar som karvats ut ur
bergssidorna för flera hundra år sedan ger hissnande
vandringsupplevelser på i stort sett horisontellt underlag. Ibland blir
det riktigt spännande (nästan lite för spännande) med 100m lodrätt stup
några decimeter från fötterna. Vår största vandringsupplevelse fick vi
på levadan från Queimadas till Caldeirao do Inferno, 16 km ToR.
Utsikt ned i vulkankratern Curral das Freiras från Eira do Serrado. Vi lämnade Madeira 1 oktober med kurs mot naturreservatet Ilhas Selvagens (Salvage Islands), ungefär 30N, 16W. Denna lilla ögrupp, vulkanisk som alla atlantöar, ligger ca 155 Nm från Madeira och 130 Nm från Lanzarote och består av huvudön Selvagem Grande (2,5 km2) och Selvagem Pequena ca 10 Nm SW om Grande. För att få landstiga erfodras ett skriftligt tillstånd från myndigheten på Madeira vilket vi fått. Öarna har ingen bofast befolkning men båda har tillsynsmän som då och då har sällskap av forskare eller besökande seglare. Under de tre föregående veckorna hade 12 seglare besökt ön. När vi rodde iland efter att ha ankrat i den enda tillåtna viken (inte särskilt bra skyddad mitt ute på atlanten) möttes vi av Professor Putzer från Düsseldorf. Putzer (fysiker) var tillsammans med en arkitekt och en biolog de tre forskarna på ön för tillfället. Prof. Putzer som samlade material frör att studera radioaktiviteten från Beryllium, tyckte uppenbarligen att det var roligt att det kom besök till ön för han guidade oss med uppenbar glädje och inlevelse upp till öns högsta topp, förbi mängder av orädda Madeiran Petrels-ungar (en av 7 albatrossarter på ön) i hålor och skrevor. Snart skulle dessa överges av sina föräldrar och flyga ut över havet.
Putzer hade tidigare undervisat i metallurgi så han sken upp när han fick klart för sig att det var en metallurg han guidade. Vattnen kring Ilhas Selvagens lär vara fantastiska att dyka i (enligt Jacques Cousteau ett av de 7 bästa i världen sägs det) men pålandsvind i det utsatta läget gjorde att vi avseglade efter det korta besöket iland med en oförglömlig natur i minnet.
Vi siktade in oss på Isla Graciosa, den
nordostligaste av Kanarieöarna, strax norr om Lanzarote. Vi vill börja i
"rätt ända" av ögruppen så att vi kan segla med vinden mot SW innan vi
seglar vidare över Atlanten.
HULDA på svaj utanför La Graciosa med Lanzarote i bakgrunden.
Soltorkning av sardiner förbereds i Caleta del Sebo. Efter 3 dagar är de klara att ätas utan vidare tillagning (av den som vågar).
Vi låg kvar två nätter i den vackra viken med Lanzarotes höga branta klippor några kilometer bort och badade i kristallklart 22-gradigt vatten.
Efter en dagstur längs Lanzarotes SO-sida ligger vi nu i Marina Rubicon på öns sydkust, en modern marina och turistanläggning. En stark kontrast till La Graciosa!
Vi kommer förmodligen att ligga kvar här en tid och
invänta ett paket med glasögon till Claes som beställts hit. I Portugal
ramlade ett glas ur bågen och föll på ett stengolv. Tusen bitar!
Lanzarote - Teneriffa
Det regnade på oss igår!
Vi fick ligga kvar i Marina Rubicon på Lanzarote 10
dygn för att invänta paketet med glasögon till Claes. Postgången
inklusive tullbehandlingen till Kanarieöarna är långsam och det väckte t
o m förvåning lokalt när vi lyckades få ut paketet så snabbt!
Sony Ericssons träningsbåt. Norske kungens motorbåt i bakgrunden.
I Puerto Calero (den andra större yachthamnen på Lanzarote) har Sony Ericssons Volvo Ocean Race-team installerat sig och kommer att använda denna hamn som bas fram till starten för nästa Race hösten 2008. Vi gjorde ett kort besök där och fick sedan tillfälle att prata med Anders Lewander som är skeppare för teamet (50 man!). Till Anders kunde vi framföra vår uppskattning av vårt trysail som han designade i vintras hos North Sails.
Landstigning på Isla de Lobos.
Vi passade även på att snorkla lite. I det kristallklara vattnet ser man botten på stort djup och det går utmärkt att kolla ankarfästet även på 7 - 10 m som är vanligt ankringsdjup här. På det djupet kan man även se fiskarna som simmar utmed botten och som även de tycks inspektera det nya inslaget i deras hemmiljö som ankaret utgör. Med tiden blir de nog vana vid alla ankare som slängs ned på dem för det är gott om seglare kring öarna. Kanske tänker de: "Jaha, ett 15 kg Bruce nu igen. Bra fäste. Förståndig seglare där uppe".
Vi har haft många dagar med stekhet brännande sol och ibland fullkomligt flyter vi bort. Solskyddet som vi har uppe vid segling är mycket uppskattat och likaså det avsevärt större som vi sätter upp ibland när vi ligger i hamn. Bägge lindrar hettan en del. Varmast blir vi dock när vi kan prata med våra barnbarn vi t ex Skype. När vi får höra att vår lilla sondotter, drygt 2 år, säger att hon "älskar efter oss", då smälter farmor och farfar snabbare än glassen i sin förpackning i sittbrunnen. Mellan Lanzarote, som vi lämnade 16 oktober, och Teneriffa, där vi nu är, har vi "hamnat" i Morro Jable på Fuerteventura och i Las Palmas på Gran Canaria. I Morro Jable gjorde ön skäl för sitt namn (Fuerteventura betyder väl ungefär "stark vind") för i hamnen blåste det en nästan konstant fallvind med kulingstyrka från vulkanerna intill och sanden yrde så att båten var mörkfärgad när vi lämnade hamnen. Vi saknar inte den hamnen. I Las Palmas var vi inte välkomna. De lediga platserna i hamnen var reserverade för deltagarna i ARC-rallyt som startar den 25 november (med målgång på St Lucia i västindien) med ca 250 deltagare. De flesta av dessa deltagare befinner sig nu i någon hamn på Kanarieöarna men inte i Las Palmas, där det fanns lediga platser. Trots detta tillåts inte andra båtar angöra hamnen under en månad före starten utan hänvisas till ankringsplats i viken utanför hamnen. Där låg vi tre dygn med 60 andra båtar och guppade och transporterade in oss till staden med jollen. ARC-rallyt ställer till det för andra seglare under högsäsongen på Kanarieöarna. Vi fick i alla fall tillfälle att bekanta oss med Gran Canaria litegrann genom att åka allmän buss. En dag till södra delen av ön och en dag till norra delen. Ett bra sätt tycker vi att se en för turister osminkad vardag under ett kort besök.
Ungefär såhär tror vi (hoppas vi) att vi skall ta oss över Atlanten.
En härlig seglats förde oss sedan till Teneriffa, denna fantastiskt vackra ö.
Med bil har vi utforskat öns olika delar på vägar som för tanken till telefonsladdar och bedårats av scenerierna ovanför träd- och molngränsen vid den 3718 m höga vulkanen El Teide. Vi tog linbanan upp till 3550 m och kom ut i nästan 0-gradig tunn luft och frös! Men vilken utsikt! I en liten hålighet i marken kunde vi dock värma händerna eftersom varm gas strömmade upp ur marken! På 3550 m höjd!
El Teide, Bilden är tagen på ca 2000 möh.
Vid skogsbranden på Teneriffa i Juli i år drabbades den lilla byn Masca hårt.
På söndagen var det riskabelt att vara kanin på Teneriffa. Vi såg mängder av "trucks" med hundburar på flaket och undrade vad som pågick. Förklaringen kom när vi vandrade ut bland vulkanklipporna och fann ett gäng jägare som väntade medan hundarna nosade omkring bland håligheterna. De använde även en art av vessla för att jaga fram kaninerna som sedan hundarna skulla fånga. Tydligen en mycket populär söndagssysselsättning på ön för vi såg många jaktlag under färden.
Vi fick kärt besök av kusin Thomas i Santa Cruz. Thomas skulle vara tillfällig crew på ett kryssningsfartyg från Teneriffa till Brasilien.
En krydda i detta seglarliv är alla kontakter vi får under vår framfart. I varje hamn träffar vi nya trevliga människor från skilda länder såväl som seglare vi mött i tidigare hamnar. Vi utbyter erfarenheter och har jättetrevligt. Det är så himla roligt att långsegla!! Vi fortsätter härifrån till La Palma, den nordvästligaste ön i arkipelagen. Där stannar vi några dagar innan vi seglar vidare till La Gomera och kanske även till El Hierro. Sedan ger vi oss iväg söderut till Cap Verde. Vi kanske får iväg ett resebrev till innan vi går över atlanten. Annars får ni vänta länge på nästa brev. Från livet ombord får ni inte se några bilder på oss. Klädseln är alltför lätt för foton!
La Palma - La Gomera (Kanarieöarna) Nu har vi etablerat oss i hotellbranschen också! Vi driver för tillfället 12 hotell. Gästerna, om vi får några, har gratis logi och bjuds på läcker måltid. Sedan dör dom!! Hoppas vi. Våra eventuella gäster är kackerlackor. Vi har ännu inte sett någon och vill heller inte träffa någon gäst, så vi har i preventivt syfte inhandlat kackerlackshotell på Carrefours snabbköp i S:a Cruz på Teneriffa och placerat ut dem på lämpliga ställen. Det lär förekomma att man får ombord kackerlackor, vilka i sig är ofarliga men inte särskilt trevliga, så vi vidtar de försiktighetsåtgärder som är rimliga: tvätta grönsaker, inte ta ombord pappkartonger, undvika att kliva ned i båten med skorna och bjuda in de individer som trots detta tagit sig ombord till något av våra hotell (små plastboxar med kackerlacksgodis i)......och ta livet av dom!
Nattsegling till La Palma. El Teide på Teneriffa sticker upp sin 3718 m höga topp över kvällsdiset.
Vi tillbringade 9 dagar på Teneriffa. En fantastisk ö som vi lämnade den 1 november och seglade vidare till La Palma, den nordvästligaste ön i gruppen. Även denna ö fantastiskt vacker. Öarna blir högre, vildare och mer bevuxna ju längre åt väster de ligger i arkipelagen. Vi har vandrat upp och ned för vulkaner och förundrats över hur naturen under miljoner år kunnat skapa dessa märkliga bergformationer och varierande växtlighetszoner.
La Palma drabbades 1949 och 1971 av vulkanutbrott och man kan alltså uppleva relativt nyskapade landskap. Det spekuleras i när nästa utbrott skall drabba ön, för det är troligen på La Palma som arkipelagens nästa drama kommer att utspelas. Öns högsta punkt ligger 2400 möh vilket gör ön till den näst högsta (Teneriffas El Teide är högre med 3718 m) av kanarieöarna. Den höga höjden får havsluften att kondensera och bevattna ön som därför har vacker grönska vilket saknas på de ostliga öarna (t ex Lanzarote, Fuerteventura).
Vulkanen Teneguia hade utbrott 1971
Guidad vandring längs kraterkant
Efter skogsbränder återhämtar sig naturen förvånansvärt snabbt.
La Palma har betydligt färre turister och hotellanläggningar än t ex Teneriffa men de som finns okuperas av tyskar, massor av tyskar. Det sägs att 10% av öns befolkning utgörs av tyskar men det är troligtvis lågt räknat för det känns ibland nästan som att vara i Tyskland när man shoppar eller äter på någon restaurang. Lyckligtvis finns det många trevliga tyskar så vi trivdes bra med dem omkring oss. Vi hade tur som fick plats vid en pontonbrygga i den lilla gästhamnen i Santa Cruz (det är förvirrande med Santa Cruz på både La Palma och Teneriffa!). Man slipper då tänka på tidvatten och dessutom finns tillgång till vatten och el (en lyx som snart tar slut!). Den 10 november seglade vi vidare till La Gomera, en av de mindre och minst turistinfluerade av Kanarieöarna . Återigen hade vi tur som fick plats i den fullsmockade och populära marinan i San Sebastian. Det är ett stort tryck på hamnplatserna på Kanarieöarna i oktober - november och många båtar tvingas ligga på svaj i vikar runt öarna eftersom hamnarna är fulla. Ibland, som här i San Sebastian hjälper det att vi har en förhållandevis liten båt (10 m x 3,2 m ). Vi kunde klämmas in bredvid en stor katamaran som annars lade beslag på två platser. De flesta segelbåtarna här är omkring 40 fot (12 m) eller större och dessutom bredare än vår HULDA.
Även La Gomera har förhållandevis mycket grönska och vi bedåras även här av det fantastiska landskapet med djupa raviner och makalösa bergformationer.
Valle Gran Rey på La Gomeras västkust.
San Sebastian med marinan till höger. El Teide i bakgrunden
9 vattendunkar (45 l) får plats under salongsbordet, surrade mot två vandringsstavar.
Här i San Sebastian gör vi de sista förberedelserna inför det stora klivet över Atlanten. Vi ökar på vattenförrådet med extra behållare på olika ställen i båten. Våra vattentankar (2 st) rymmer ca 200 l. Utöver dessa har vi dunkar och däremellan några vinpåsar (med vatten dock!). Vi sparade sådana innan vi lämnade Sverige (trevlig tid innan vi avseglade!) och har nu fyllt dessa med dricksvatten. Påsarna anpassar sig till skrovformen. Det kan också vara fördelaktigt att fördela vattenmängden på flera volymer om någon drabbas av läckage t ex. Vi har nu ca 300 l vatten med oss.
Påfyllning av påsar med specialtratt.
Konservburksförrådet har fyllts på under resans gång. När vi inventerade matförrådet kunde vi konstatera att vi bör kunna äta oss mätta till slutet av januari och då har vi förhoppningsvis varit i Karibien i flera veckor. Knepigare är det med färskvaror och bröd. Ett prov med pizzabrödmix (2 dl) + vatten (1 dl) i stekpannan med lite olivolja (1 timme jäsning + 12 minuter bakning) gav godkänt resultat så vi köpte upp butikens förråd av pizzamix och kan förhoppningsvis njuta av lite nybakat pizzabröd då och då. Dessutom har vi hårt bröd och skorpor med oss. Och frukt och grönsaker för ca 1 vecka. Potatis har vi 90 st i en verktygslåda som tömts på diverse fack ( och verktyg. Finns i annan låda!).
På en del områden är Jaja en riktig klippare
I morgon kastar vi loss. Med fyllda förråd, välgymnastiserad besättning och snaggad kapten ger vi oss ned till Cap Verde som vi hoppas nå efter en vecka om inte vinden är för svag (vilket tyvärr grib-filerna från nätet dock indikerar). Vår plan är sedan att lämna Cap Verde i början av December och segla till Tobago.
La Gomera - Cap Verde Det var mitt i kolmörka natten och vi var 600 distansminuter söder om Kanarieöarna. Det var ca 200 kvar till Cap Verde. "Claes, det luktar brännt!" "Ja, det känner jag också". Plötsligt kände vi båda en doft av bränd isolering. Upphetsad stämning. Durkar och luckor upp. Vi kunde i alla fall snart konstatera att det inte var någon öppen låga någonstans. Senare visade det sig att ett kretskort i radion (vanlig bilradio med CD-spelare) kortslutits och brunnit. Radion hade utsatts för fukt och börjat korrodera. Diskotek HULDA är stängt tills vidare pga kasserad utrustning. Vi klarar oss dock bra utan radion. Värre är det med CD-spelaren men vi har våra MP3-spelare med hörlurar som sällskap under nattpassen.
Den 15 november var vi klara för avfärd från La
Gomera. Vid koll av Grib-filer för de kommande 7 dygnen visade sig dock
ogynnsamma sydvindar vara i antågande. Ett lågtryck uppe vid Azorerna
tog en sydligare bana än normalt så vi beslutade oss för att låta det
passera innan vi gav oss ut på den långa seglatsen till Cap Verde.
Vandring på La Gomera med Teneriffas El Teide i bakgrunden.
Trevligt bryggliv i väntan på NO-vinden.
Det kändes lite snopet att ändra planeringen men San Sebastian är en trevlig stad och vi hade trevliga grannar i hamnen i samma situation som vi så de kommande 6 dagarnas väntan på förliga vindar var jättetrevliga. Det kändes nästan lite synd att behöva bryta upp bryggemenskapen men havet och Cap Verde lockade så 21 november kastade vi loss med färdiglagad mat och fräsch frukt.
Äntligen på väg. Vi lämnar San Sebastian för Atlantöverfarten med Cap Verde som delmål.
Efter ett dygn med västlig vind (helt enligt gribfilerna) vred denna till N - NO och tilltog så att vi fick en bitvis hissnande seglats söderut i 10-13 m/s. Vi loggade dygnsdistanser på 160 NM och hela sträckan på ca 800 NM avverkades på knappt 6 dygn. Vid tidigare långa överfarter har vårt vaktschema varit indelat i 4-timmars pass. Nu tippsades vi om 3+6-timmarsvakter och provade detta till stor belåtenhet. Vi byter kl 3, 6, 12, 18, 21, 24. Det ger oss lite kortare nattpass samt fler timmar tillsammans under den ljusa delen av dygnet. Under nattpassen i sittbrunnen kunde vi sitta och njuta (vindrodret styr ju båten) av hur fullmånens ljuskägla reflekterades i det upprörda kolsvarta havet medan HULDA forsade fram i 7 knop och MP3-spelarens hörlurar spelade någon maffig Verdi-kör. Det var guldkantade stunder! Vi har samlat på oss många guldkantade minnestunder vid det här laget. Den gängse rutten från Kanarieöarna till Västindien går först söderut ned till strax NW om Cap Verde för att fånga upp passadvinden. Eftersom man kommer nära Cap Verde kan man ju passa på att besöka dessa öar. Tycker vi. Vi valde dessutom att segla i "ytterkurva" och angöra gruppens NO hörn på ön Sal. Palmeira, huvudorten på Sal är en av tre officiella in- och utklareringshamnar i arkipelagen (Mindelo och Praia de två andra). Den 27 november ankrade vi i hamnen i Palmeira i gryningsljuset efter att ha drivit med nedtagna segel i en timme utanför ön för att invänta soluppgången.
Fiskarna kommer in med sin fångst till Palmeira på Sal
Vi förpassade våra två nyupptäckta fripassagerare (flygfiskar) överbord (vi tror de var dom enda) varefter vi pumpade upp jollen och begav oss in till staden för inklarering, något mosiga efter 6 dygn till havs. Det var verkligen som att komma till en annan värld när vi steg iland på denna torra, fattiga men charmiga ö med vänliga, hjälpsamma människor. Efter inklareringen kunde vi i deras "mercado" fylla på med lite färskt bröd och i hamnen köpte vi färsk fisk som senare avnjöts på restaurang HULDA med vitt vin i kvällssolens sken!
En bränd bilradio kasseras.
Påföljande dag seglade vi 40 NM söderut till grannön Boavista. Den ön beskrivs som "en bit av Sahara som kastats ut i Atlanten". Det låter ju inte så roligt men det är en fascinerande ö. Mycket sand, höga berg, nästan inga träd, öken med oaser sägs det, hajar och valar och sköldpaddor längs stränderna som är makalösa och vänliga människor. Ön är svår att angöra. Vi ankrade med dubbla ankare ca 500 m från stranden i 10-12 m/s vindstyrka (men sjölä) och jollade 1 NM in till huvudorten Sal Rei för lite sightseeing, glassätande och insupande av atmosfären. Hela ön har ca 4000 invånare.
HULDA utanför Boavista (längst till vänster av de 4 båtarna).
Stranden där fiskarna kommer in med sina fångster.
Vattentanken där kvinnorna (!) hämtar vatten till tvätt m m
En av Boavistas makalösa stränder
Färskvattendusch modell HULDA efter bad i det supersalta vattnet. Det gäller att hushålla med färskvattnet ombord!
På kvällen den 29:e lättade vi ankar och nattseglade de 80 NM till huvudön Santiagos norra del och den lilla viken Baia do Tarrafal. En väl skyddad vik med gott om ankringsutrymme. Det tycks vara få båtar som väljer "ytterkurvan" (de östra och södra öarna) när de besöker Cap Verde eftersom många av båtarna vi träffade på Kanarieöarna avsåg besöka Cap Verde men tycks nöja sig med NW-hörnet (Mindelo).
HULDA till ankars i Baia do Tarrafal på Santiago.
Fiskhandel modell Cap Verde.
Även här i Tarrafal känns det exotiskt med
folklivet på stranden när fiskarna kommer in med sina fångster. I kväll
skall vi äta lite av deras fångst (4 röda Vi är verkligen glada att vi tog tillfället att besöka dessa annorlunda öar. Vi varnades av flera för stölder pga fattigdomen men lyckligtvis har vi sluppit dessa hittills. Vi är på vår vakt och låser om oss. I morgon seglar vi till Praia på Santiago-öns södra del för påfyllning av lite färskvaror, vatten och sedan utklarering från Cap Verde. Tidpunkt och väderläge får avgöra om vi går in till den 2829 m höga vulkanön Fogo (hade utbrott 1995!) innan vi ger oss ut på havet till Tobago som är vårt första mål i Västindien. Cap Verde - Atlanten - Tobago Nu är vi i västindien! Efter 16 dygn till havs sedan vi lämnade Cap Verde ankrade vi i Man of War Bay på Tobago, glada, lite småtrötta men utan några tecken på vare sig undernäring eller skörbjugg! Men först tillbaka till där förra resebrevet slutade.
HULDA ankrad utanför Praia. 3 vrak uppdrivna på stranden i bakgrunden.
Proviantering på marknaden i Praia
I Praia fanns gott om förnödenheter så vi kunde fylla på våra förråd av vatten och färsk mat. Staden saknar annars den charm som vi upplevde på andra delar av Cap Verde så vi försökte komma iväg därifrån så snart det gick.
Gatubild från Praia. Kvinnorna får oftast bära det tunga lasset
Vi lämnar den bergiga vulkanön Santiago.
Den kortaste vägen mellan Cap Verde och Tobago är inte en rät linje på sjökortet över atlanten utan en krökt linje utefter storcirkeln (jordytans skärning med ett plan genom Tobago, Cap Verde och jordens centrum). Hur skulle vi få fram den linjen? Jo, ett sätt är att ringa till sin son som har en jordglob hemma och be honom dra en tråd mellan Cap Verde och Tobago och avläsa några koordinater. Dagen därpå kunde vi rita in en ungefärlig storcirkelrutt på sjökortet. Söner kan vara väldigt användbara.
Havssegling med flygfiskar som passagerare. Trysail och stormfock iskurna om det skulle bli riktigt blåsigt. Obruten horisont i 16 dygn.
Under det första dygnet när vi passerade de höga
öarna Fogo och Brava hade vi lite konstiga vindar och dessutom motström,
men sedan stabiliserades vinden till ONO med en styrka mellan 10 -15
m/s. Med små variationer höll sig vinden så under hela överfarten. I
regnbyar kunde vinden öka ytterligare något. Vi växlade mellan slör och
läns med revat storsegel och spirad genua 2 (även på slör). Vid dessa
vindstyrkor bygger sjön upp ganska höga vågberg så HULDA gungade ofta
kraftigt men hon rörde sig fint, höll kursen hyfsat (lång köl) och tog
vågorna som rullade in akterifrån helt torrt. Det är fascinerande att se
dessa väggar av vattenmassor komma till synes rusande mot båtens akter
och sedan bara mjukt försvinna under HULDA som nästan utan att niga lyfts upp
på vågen och sjunker ned mjukt i vågdalen. Då och då smäller en skummande våg in i sidan och då kan det
stänka lite atlant på oss.
Flygfiskar på däcket.
Havets brus ackompanjeras ibland av dunsar mot skrovet när flygfiskar i hög fart smäller in i överbyggnaden. På morgonen när det ljusnar kan det ligga drivor av flygfisk som hålls kvar ombord av vår relingslist. Vid ett tillfälle missade en flygfisk Claes huvud vid pentryt med några centimeter och landade inne i ruffen vid mastfoten! Fiskarna är 4-20 cm långa med stora fenor på sidorna. Man ser ibland fiskarna flyga snabbt några dm över vattenytan med riktningsändringar i upp till 50 m. De flyger verkligen! Vi bryr oss inte om att ta hand om dem. De har mycket fjäll och lite kött men är säkert god mat åt guldmakrillen, som är god mat för oss. Vi drog upp en sådan och njöt av härlig stekt makrill en kväll.
Nyfångad guldmakrill
Mathållningen är ett minst sagt utmanande område
ombord på en båt som hela tiden är i rörelse. Bordskicket har lite
övrigt att önska men matstandarden har varit helt godkänd. Den första
veckan klarade vi oss på färskmat och i förväg färdiglagad mat som
kylförvarades. Därefter kom konserverna fram. Det går att kombinera
sådana med kryddning till riktigt smakfulla måltider. Och hygienen då. Ja, inte är den som hemma men vi svabbar av oss på förmiddagen med upphinkat 25-gradigt atlantvatten i sittbrunnen, sköljer med lite färskvatten och sitter sedan och soltorkar och njuter i värmen. På hela överfarten såg vi 4 fartyg. Med vår underbara AIS-radar (med larmfunktion) förvarnas vi när ett fartyg befinner sig inom 8 distansminuter från oss. Vi kan då se dess position, kurs och fart och därmed avgöra om det föreligger kollisionsrisk. I ett av fallen gjorde det faktiskt det! Vi behövde väja mitt ute på atlanten! Är det inte makalöst?! Det visar att det inte går att försumma utkiken. Inga andra fiskebåtar, seglare eller containrar synte s till. Bara fåglar och flygfiskar. När vi hade 600 distansminuter kvar skörade vår genua. Akterliket började öppnas vid en våd halvägs upp och vi fick rulla in seglet. I den grova sjön är det inte aktuellt med jobb på fördäck för segelbyte så vi seglade vidare med enbart en liten snibb utrullad. Det reducerade farten naturligtvis men det gick fort i alla fall i den starka vinden. Nu måste vi leta upp en segelmakare som kan fixa en bra genua åt oss. Den 20:e december kl 14 såg vi land för första gången på 16 dygn! Några timmar senare kunde vi kasta vårt ankare i Man of War Bay utanför Charlotteville. Oj vad glada vi var! Vad gör man först av allt efter en atlantöverfart? Vi hoppade i det 28-gradiga vattnet och simmade. Lite senare festade vi på vin och ost i sittbrunnen. Sen somnade vi och sov gott!!
HULDA går in i Man of War Bay på Tobagos NO-del.
Vi stannar och firar jul här på Tobago.
Tobago - Trinidad - Grenada
I förrgår kom vi till Grenada efter en längre
vistelse på Trinidad.
Man of War Bay på Tobago. Trevligt ställe att fira jul på. Nice place to celebrate christmas.
Grönsaksmarknad i Charlotteville. Local vegetable market in Charlotteville.
Julhelgen firade vi i Man-of-War Bay på Tobago där vi ankrade efter atlantöverfarten. En något annorlunda jul! Vi hade smusslat med diverse julsaker utan att den andre visste om det så vi överraskade varandra med lite traditionellt julpynt i sittbrunnen där vi avåt vårt julbord och sjöng nubbevisor för varandra.
Julmåltid i sittbrunnen. Christmas dinner in the cockpit.
Vår genua 2 skörades ute på atlanten. Vi kontaktade 4 segelmakare via email för att sondera möjligheterna att laga seglet alternativt sy upp ett nytt åt oss. Vi fick inte svar från någon av dem (!) så vi tog seglet i egna händer och reparerade skadan samt förstärkte akterliket så vi tror vi har ett starkt segel igen. Vi får se om det håller tillbaka till Tynningö!
Genua 2 blir snart användbar igen. The torn genoa 2 will soon be usable again.
Tobago är relativt lite utvecklat och infrastrukturen är skraltig men det är ganska charmigt och folket är vänligt. Vi kände inte alls den otrygghet som vi gjorde senare på Trinidad. En morgon följde vi med en lokal fiskare i hans snabba öppna båt på storfiske. Målet var att fånga en kingfish! Han släpade 5 revar med kraftiga krokar på efter båten och körde i 15 knop fram och tillbaka i den gropiga havssjön en bit utanför kusten och efter en och en halv timmes skumpande (vi var ordentligt mörbultade) nappade det! En stor rackare kunde halas in i den lilla båten och klubbas ihjäl innan han bitit oss. Det var riktigt roligt. Och vad gott det är att äta kingfish! Stora filéer som blir läckra efter lätt stekning!
Lyckat fiskafänge. Denna Kingfish vägde 15 kg.
Successful fishing. This kingfish weighs 15 kg.
Den 27:e klarerade vi ut från Tobago ( en omständig
process i sig med resa till immigration office i huvudstaden
Scarborough, 1,5 timmar i vardera riktningen på krokiga vägar) och
nattseglade sedan ned till Chaguaramas strax NW om Port of Spain på
Trinidad för att fira nyår och göra diverse jobb på HULDA. Chaguaramas
kan erbjuda seglare mycket bra service. Här på bryggan passade vi på att byta revlinorna till storseglet. Dessa hade slitits hårt ute på atlanten. Vid revning drar vi i en lina i sittbrunnen som via block inne i bommen sträcker två linor till både skothorn och halshorn. Det var pyssligt att kapa till rätta längderna och leda de nya linorna rätt inne i bommen.
Revlinorna byts ut. Pyssligt jobb i värmen.
The reefing lines are replaced inside the boom. Tricky job in the heat.
På nyårsaftonen vid 12-slaget fick vi en omfattande demonstration av nödraketer! De var de enda raketerna vi såg. Kanske hade de förbjudit vanligt fyrverkeri bland alla båtarna (massor både på land och i vattnet) men många passade ändå på att fyra av gamla nödraketer. Vissa höll sig uppe länge med sina fallskärmar men ett flertal dök förvånansvärt snabbt ned i vattnet (defekta). Det är bara att hoppas att våra ombord inte är av den snabbdykande varianten om vi behöver avfyra någon. Eftersom vi hade flera dagar till vårt förfogande innan vi skall vara på Grenada passade vi på att ta upp HULDA på land och ge henne en ny bottenmålning och snygga till henne så att inte Ellinor, 2 år, skall behöva skämmas över mormors och morfars båt på Grenada.
HULDA skall få ny bottenfärg och ny anod. Denna lyftkran klarar båtar på 160 ton!
HULDA soon to get new antifouling and anode. This crane can handle boats up to 160 tons!
Vi gjorde också en utflyckt till Asa Wright Nature Reserve, ett naturskyddsområde med en mängd intressanta och för oss helt nya fågelarter (bl a många kollibri) och till vår förskräckelse även giftormar! Vi trampade alldeles intill en Fer-de-Lance-orm, en av de giftigaste som finns. Ett bett av denna är dödande inom 2 timmar. Motgift saknas. Även vår guide verkade chockad.
Denna Fer de Lance - orm låg på vår gångväg när vi passerade.
This Fer-de-Lance snake was lying on the foothpath when we passed.
Senare på dagen fick vi uppleva en makalös syn i Caroni Bird Sanctuary där Trinidads nationalfågel, Scarlet Ibis, samlas i stora flockar efter att under dagen ha samlat föda runt kusten. På en holme där de samlades lyste de röda fåglarna på avstånd som blommorna på en hibiscusbuske. Fåglarna är stora, kanske 1 meter mellan vingspetsarna. De får sin röda färg med åren efter att ha ätit tillräckligt många skaldjur. Ungfåglarna är vita.
Scarlet Ibis flyger in till nattvila i Caroni Bird Sanctuary.
Scarlet Ibis birds returning to their nests in Caroni Bird Sanctuary.
Denna bild på Scarlet Ibis har vi knyckt från Wikipedia. Visst är det en vacker nationalfågel som Trinidad har!
We stole this picture of a Scralet Ibis from Wikipedia. Isn´t it a beatiful national bird of Trinidad?
Utöver de organiserade turerna på ön kände vi oss mer eller mindre förvisade till de med vakter bevakade marinorna i Chaguaramas. Trinidad har en mycket hög brottslighet (395 mord 2007 !) och rån är vanliga. Lyckligtvis slapp vi uppleva något av detta men det kändes ändå befriande att klarera ut och sätta segel mot Grenada den 7 januari. Efter en behaglig nattsegling kom vi på förmiddagen till Prickly Bay på Grenada. Här stannar vi nu en längre tid och roar oss med dotter och dotterdotter! Omkring den 26:e seglar vi vidare norrut. Grenada Den 11 januari damp det ned en dotter och en dotterdotter på Grenada.
Marika och Ellinor dimper ned på Grenada Daughter and granddaughter arriving in Grenada
Vi flyttade vår HULDA till bryggan vid Prickly Bay Marina för att lätt kunna ta ombord det lilla barnbarnsundret Ellinor (2 år) under de 2 veckor hon och mamma Marika besöker oss här.
HULDA vid bryggan. Lyxjakter som denna grannbåt (~50 m) dyker upp då och då
HULDA at the jetty. Luxury yachts like this neighbour appear from time to time.
Med dottern damp det även ned välkommen påfyllning av Kalles Kaviar-förrådet, bokförrådet samt en ny bilradio att ersätta den som brann ute på havet. Nu har musiksalong HULDA öppnat igen. Under 2 soliga, blåsiga, delvis regniga veckor har vi njutit av vårt barnbarn (och dotter), badat och seglat lite.
Badliv vid Prickly Bay
Bathing and playing at Prickly Bay
Ellinor sprider pasta i sittbrunnen (bara lite).
Ellinor throwing pasta in the cockpit (just a little).
Prickly Bay är en samlingspunkt för seglare i Västindien. Många ARC-deltagare går söderut efter målgången på St. Lucia och ankrar i Prickly Bay innan de vänder norrut igen. De seglare som lämnat sina båtar på Trinidad under orkansäsongen beger sig ofta norrut under januari och då är Prickly Bay en lämplig första anhalt. Det dök därför upp många gamla och nya bekantskaper vid bryggan där vi låg under de 2 veckorna. Under en rundtur på Grenada fick vi uppleva den mångfald av dofter som "the spice island" kan erbjuda. Grenada gör verkligen skäl för sitt epitet.
Muskotträd
Nutmegtree
Muskot är kanske den krydda som man mest förknippar med Grenada. Före orkanen Ivan som 2004 ödelade mycket av ön, var Grenada den näst största producenten av muskot i världen (Indonesien är nr 1) men orkanen förstörde 90% av skörden. De 8 muskotfabrikerna som var och en tidigare hade hundratals anställda sysselsätter idag endast ett 10-tal personer och det kommer att ta årtionden innan muskotproduktionen är tillbaka på tidigare nivå.
En snabblektion i romtillverkning.
A quick lesson on how to make rum.
Orkanen Ivan härjade vilt bland hustaken och de flesta husen på ön har idag nya fina plåttak. Man kan ibland se gamla takplåtar ligga långt ut i skogen, troligen ditflugna av Ivan. Annars ser man idag inte så mycket rester av den osedvanligt kraftiga och för Grenada ovanliga orkanen. Ett tecken är dock de många nakna palmstammarna som står kvar på vissa ställen utan kronor. När palmkronor blåser bort, då är det kraft i vinden. Under Atlantöverfarten började vår tvåfärgs-lanterna i fören (en Lopolight)att bete se underligt. Den slocknade och tändes när den hade lust. Vi kontaktade Lopolight i Danmark här från Grenada och fick erfara att en tillverkningsserie för 2 år sedan haft problem. De skickade omedelbart en ersättningslanterna med Fedex (bra hanterat, Lopolight!) och den var här på 3 dygn. Sen tog det ett dygn att få ut den från tullen efter att en tulltjänsteman först ville ha en muta (!) vilket förvägrades honom. Det är kanske så det går till härborta. Fedex fungerade i alla fall suveränt.
Tillfällig förstärkning av besättningen.
Temporary crew member.
Idag flyger dotter och barnbarn hem till Sveriges snö och vi seglar snart vidare norrut till nya öar.
Grenadinerna Tusan vad det blåser här i Karibien! I alla fall där vi är. Just nu ligger vi för ankar i Admiralty Bay på Bequia och det blåser upp till 14 m/s på oss. Ungefär så har vi haft det många dagar den senaste tiden sedan vi lämnade Grenada den 27 januari och har seglat omkring mellan vikarna i Grenadinerna. Innan vi lämnade Grenada beskådade vi kappseglingar och jippon av olika slag under "Grenada Sailing Festival". Bl a ingick kappsegling med "work boats" med start och målgång på stranden. Ett roligt spektakel ackompanjerat av rytmisk steelband-musik.
Starten av ett "workboat race" från Grand Anse- stranden. Skepparen springer ut till båten när startskottet gått och springer upp till mållinjen på stranden vid målgång. Start of "workboat race" from the Grand Anse beach.
Öronbedövande men medryckande steelband. 115 dB rythmique music
Kurslinjen mellan Grenada och Tyrrel Bay på Carriacou, som är den närmaste ankringsplatsen norrut, går rakt över en undervattensvulkan med potentiell risk för att ångbubblor skall bildas över vulkanen. Är man där när det sker så sjunker båten, så den platsen vill man inte gärna passera över! Som bästa vägval i den förhärskande NO-vinden rekommenderas man att "krama" Grenadas norra sida så långt som möjligt och sedan slå upp mot Carriacou i lovart om vulkanen. Men det är en kämpig rutt med ofta stark motvind och samtidigt motström som sätter mot väster. Denna kombination av den starka NO-vinden och den västliga strömmen mellan öarna gör segling norrut från Grenada till ett mödosamt företag upp till St. Lucia eftersom ökedjan ligger i en i huvudsak NNO riktning. Vi ankrade i Tyrrel Bay och träffade flera seglarvänner från tidigare hamnar på väg söderut. Det är roligt med dessa oväntade möten.
På Carriacou gjorde vi den 29 januari utklareringen
från landet "Grenada" innan vi seglade till landet "St. Vincent and the
Grenadines" med ön Union som inklareringspunkt. Vid ankomsten till
Chatham Bay på Unions västsida möttes vi av en sköldpadda som stack upp
huvudet över vattenytan och tycktes säga "välkommen HULDA till Chatham
Bay!" Vi var nästan ensamma i denna utmärkta vik och vi kände oss mycket
priviligierade den kvällen av flera skäl. Det främsta var att vi
tidigare på dagen fått det härliga beskedet från vår son att "Malte"
kommit till världen och att vi alltså för tredje gången blivit
farföräldrar! Finns det något roligare än att uppleva familjen växa?
Promenad från Chatham Bay tvärs över Union Island till Clifton för inklarering.
Walk across Union Island from Chatham Bay for clearance in Clifton.
Pelikaner i Chatham Bay studerar snorklande Jaja
Sorkeling Jaja under Pelikan survelliance in Chatham Bay
Vi firar tillökning i familjen med lobster.
The new familly member is celebrated with fresh lobster
Grönsaker säljs så här i Clifton, huvudorten på Union Island.
Vegetable market in Clifton, Union Island
Som hjälpreda att hitta rätt bland öarna och på öarna har vi guideböcker. För Karibien började vi med Imrays "Grenada to the Virgin Islands" som vi inhandlade hemma. Här upptäckte vi att Chris Doyles "Sailors Guide to the Windward Islands" är en avsevärt bättre vägvisare. Ett tips till dig som planerar att segla hit. Det finns få möjligheter på de öar där vi varit att lägga till mot brygga (ingen mot strand). Vi ligger för ankare hela tiden och det gäller att ha bra ankringsutrustning när vinden viner i riggen. På Tobago Cays där vi ankrat innanför "horseshoe reef" i 4 dygn blåste passadvinden kraftigt på oss men vi låg stadigt förankrade i korallsanden med ett 15 kg Bruce-ankare och 8 mm kätting. Vi lägger ut minst 6 ggr djupet om det går. Vi är glada att vi satsade på ett elektriskt ankarspel eftersom det är många meter kätting som skall tas hem efter varje ankring. Vi drar oss inte heller för att ankra om om vi inte är nöjda med situationen vilket vi kanske skulle göra om all kätting skulle tas in manuellt. En annan konsekvens av att ligga på svaj är att all elektricitet måste skapas ombord. Vi är snåla med strömförbrukningen och glädjer oss åt att vår belysning till största delen skapas av lysdioder (LED). Vi glädjer oss också åt vår lilla vindgenerator även om den är löjligt liten. Om vi hade vetat bättre hade vi satsat på en lite större model, för under de mörka timmarna på dygnet (som är många) när bl a ankarlanternan är tänd, är det bara den (eller motorn) som kan fylla på batterierna.
Det var gott om seglare, många catamaraner vid Tobago Cays
There were lots of yachts, many of them catamarans at Tobago Cays
Tobago Cays är en av favoriterna i Grenadinerna. Horseshoe reef, korallrevet ut mot Atlanten bryter ned de stora atlantvågorna till små krusningar och man kan ankra på 3 meters djup innanför revet och ligga stilla och titta ut över horisonten i öster med vinden rakt i nosen. En märklig upplevelse. Revet bjuder på utmärkt snorkling och vid revkanten kan man få simma med stora fiskar. Innanför revet vid den lilla ön Baradel kan man få simma med stora sköldpaddor i 26-gradigt kristallklart vatten.
En av flera leguaner vi såg på Baradel-ön vid Tobago Cays. Längd ca 1 meter
One of a few leguans we saw on the Baradel Island at Tobago Cays. Length approx 1 meter
De förhållandevis små öarna i Grenadinerna ger bra skydd när vinden är ostlig men vid NO-vind blir många av vikarna gungiga. Havsdyningen från NO drar då in runt vikens norra udde och får en NW riktning inne i viken där båten som då har fören mot NO träffas tvärs av dyningen och gungar. Det kan bli gungiga nätter, det kan vi intyga. Ibland får vi ligga och hålla i oss i kojen! Vi lämnade Mayreau efter en gungig natt och kryssade norrut med revat storsegerl ock genua 2, den som vi lagade en söm på och förstärkte efter atlantöverfarten. Då hände det som inte får hända! Ritsch, ratsch och så var den genuans saga all. Denna gång fick vi en reva i akterlikets väv (inte i någon söm). Solen har nu tagit ut sin tribut och slutligen brutit ned dacronvävens hållfasthet så det lönar sig inte längre att laga seglet. Här på Bequia, dit vi seglat med stormfocken efter ett nattuppehåll på Canouan, har vi beställt en ny genua som kommer att levereras från Barbados till St Lucia den 7 mars. Fram tills dess får vi klara oss med vår stormfock som försegel. Genua 1 blir nog inte aktuell, så som det blåser. Vi har ju också gjutjärnsgenuan! Vi har inget emot att stanna på Bequia ett tag. I Admiralty Bay ligger vi bra med ett bra ankarfäste och vi slipper svall från atlantdyningen. Port Elisabeth är en trevlig by med god service och trevlig atmosfär.
Admiralty Bay på Bequia. HULDA i mitten någonstans.
Admiralty Bay on Bequia. HULDA somewhere in the middle.
På Bequia upprätthåller man fortfarande en gammal valfångartradition. Ön har fått sanktionerat (av någon valfångstorganisation?) att fånga 4 valar per år (men fångar bara 2) för att traditionen skall kunna fortleva. Nu i februari börjar fångstsäsongen och valarna fångas mellan Bequia och Mustique med hjälp av små spetsgattade segel/rodd-båtar av gammal traditionell typ. På ön har det också vuxit upp en tradition av att bygga modeller av gamla båtar. Modellerna är rena konsthantverk och mycket skickligt gjorda. Deras smäckra valfångstbåtar är populära förebilder för modellerna.
Modeller av valfångstbåtar.
Models of traditional boats used for whaling.
Från Bequia seglar vi förmodligen förbi huvudön St. Vincent direkt till St. Lucia. Det har nyligen förekommit rån och otrevligheter på segelbåtar på några ankringsplatser på St. Vincent så det lockar inte att gå dit.
Bequia - St.Lucia I väntan på att vi skall få vårt nya försegel på St Lucia den 10/3 påbörjade vi den 15/2 en rundtrip söderut igen från Bequia. Vi seglade med den friska NO-vinden förbi öarna Canouan, Mayreau, Union, Palm Island till den lilla idylliska ön Petit St. Vincent (PSV). En fantastisk slör hela vägen!
HULDA till ankars utanför Petit St. Vincent
HULDA at anchor outside PSV
PSV har vita palmbeklädda sandstränder och ser ut som vykorten från Karibien. Tyvärr får man inte gå omkring på ön som man vill. Ett hotell har lagt beslag på den fina delen av ön, men stränderna inom Grenadinerna är allmän mark så ön bjuder oss på fina strandpromenader. Den starka vinden och strömmen förhindrade tyvärr snorkling på de stora reven runt ön. Snorkling fick vi dock uppleva senare när vi vände norrut igen till Tobago Cays efter några dagar på PSV.
Megayachts som denna ser man då och då här i vikarna. Denna som låg för ankar vid Tobago Cays hade med sig en helikopter på akterdäcket för säkerhets skull. Megayachts can often been seen in the bays. This one even with a helicopter onboard!
Vi kämpade alltså återigen norrut i hård vind. Det blåser ovanligt mycket i Karibien i år säger de som känner till förhållandena från tidigare år. Vi ankrade igen innanför "horseshoe reef" på Tobago Cays och fick under 2 dagar uppleva de fantastiska korallerna i kristallklart vatten liksom de stora sköldpaddorna som simmar runt de ankrade båtarna. Efter två dygn med sträckt ankarkätting (upp till 16 m/s) och vilt ankrande(speciellt de franska) och ofta ovana charterskeppare runt omkring oss lättade vi vårt ankare och motorseglade mot vinden tillbaka till Bequia. Med 2 rev intagna i storseglet och stormfock på kutterstaget hade vi en mödosam kryss upp till Admiralty Bay i guppig havssjö och motström mellan öarna. Vi var båda blöta och ganska trötta när vi kom i sjölä under Bequias södra udde och beslutade oss då för att ta ned seglen och gå för motor mot vinden de sista distansminuterna in till ankringsplatsen i Admiralty Bay. Då började motorn krångla! Förmodligen smuts i bränslefiltren. Vi fick fortsätta att kryssa mellan de ankrade båtarna in till den plats vi tidigare legat på och där vi visste att ankaret skulla hålla oss i den starka vinden. En proffsfotograf cirklade utan vår vetskap omkring oss och fotograferade påpassligt vår kamp mot vinden. Morgonen därpå dök han upp vid HULDA och erbjöd oss bilderna. Vi tyckte han fick en läcker bild på en OE 32 "in action" så vi fastnade för erbjudandet.
HULDA seglar upp till ankringsplatsen i Admiralty Bay.Jaja seglar medan Claes förbereder ankringen.
HULDA sailing up to the anchorage in Admiralty Bay with Jaja at helm and Claes preparing the anchor.
Strandpromenad på Bequia. Claes plockar kokosnöt.
Claes picking coconut on a Bequia beach.
Vi stannade några dagar till i Admiralty Bay (en trevlig vik med bra skydd mot svall) och inväntade lämplig vindriktning för att kunna ta oss upp till St. Lucia. Den kom den 24/2. Till Marigot Bay på St. Lucia är det 65 distansminuter vilket vi inte kan klara på dygnets ljusa timmar. Vi övervägde att "mellanlanda" på St. Vincent men valde att gå förbi den ön p.g.a. dess dåliga rykte (rån m. m.). Kl. 3 på morgonen lättade vi ankar i mörkret i Admiralty Bay och seglade norrut. St. Vincent passerades i gryningsljuset och sedan började återigen en tuff sträckbog med hårdskotade segel i guppig havssjö mellan St. Vincent och St. Lucia. Vi provade att segla med 2 försegel. Både vår stormfock på kutterstaget och vår stora genua (den enda vi har tills vidare) inrullad några varv. Det gick riktigt bra!
Segling med 2 försegel mot Petit (750 möh) och Gros (780 möh) Pitons på St. Lucia.
Sailing up to the Pitons on St. Lucia with double headsails.
Vid södra delen av St. Lucia passerar man de spektakulära Piton-spetsarna som förekommer på de flesta turistbilderna från ön. Det är verkligen två makalösa bergstoppar som stiger upp ur havet bredvid varandra.
Soufriere med The Pitons i bakgrunden.
The Pitons behind the Soufriere village
Vi förtöjde vid en boj inne i den skyddade viken Marigot Bay och klarerade in i landet St. Lucia, en självständig stat inom det brittiska samväldet. Marigot Bay är ett välkänt "hurricane hole" som fylls av båtar när orkanvarning utfärdats. Det sker dock rätt sällan. Senaste orkanen var visst för 17 år sedan.
Inloppet till Marigot Bay.
The entrance into Marigot Bay
Vi låg alltså väl skyddade från den ihållande vinden och det kändes märkligt att det var så vindstilla. Däremot var det inte lugnt vad beträffar ljud och aktiviteter för viken är ett omtyckt turistmål och bas för charterbåtar så vårt besök blev därför kortvarigt.
Rodney Bay med marinan i lagunen i bakgrunden.
Rodney Bay with the marina in the lagoon in the background.
Dagen därpå gick vi vidare norrut till Rodney Bay där vi nu befinner oss sedan några dagar. Härifrån gör vi utflykter på ön och umgås med seglarvänner från tidigare hamnar.
Snacka om att osa hett och osa svavel! Det är just vad det gör vid vulkanen här strax söder om Soufriere.
At Sulphur Springs, south of Soufriere, the smell of rotten eggs was obvious! Geothermal energy in action.
Sigrid och Ben från Danmark berättar om sina upplevelser på öar norrut som vi ännu inte besökt.
The danish couple Sigrid and Ben telling us about their experiencies from islands we haven´t been to yet.
El-stolpe på St. Lucia! Det är fascinerande att se att man kan trassla till kabelmontage så mycket.
Fascinating example of an electrical installation on St. Lucia.
Rodney Bay ligger mitt i "farleden" genom Karibien så så gott som alla seglare passerar här någon gång eftersom det är ett bra ställe att fylla förråden på och även att fixa något på båten som gått sönder eller saknas (som t ex ett segel!). Marinan i Rodney Bay skall göras större för att kunna ta hand om det växande antalet "mega-yachts" (större än 100 ft !) som ofta syns här nere, så halva den betongbrygga som vi nu ligger vid kommer nästa vecka att rivas för att göra plats åt en ny. Vi underhålls av mudderverk och pålningshammare men flyr till badstranden när det blir för mycket oväsen. När vi äntligen får vårt nya försegel levererat flyr vi norrut till Martinique!
St. Lucia - Guadeloupe Vinden har vridit lite och blivit mer ostlig. Det nya seglet sitter hissat på förstaget och vi har kunnat segla norrut i trevlig vind med något lossade skot. Vad härligt det har känts!
HULDA slörar mot "Diamanten" utanför Martinique med nytt försegel.
HULDA reaching towards "The Diamond Rock" south of Martinique with new headsail.
Vi fick seglet den 12 Mars (5 dagar försenat, ingen förvånad här!) och kunde lämna St. Lucia den 13:e för att segla till St. Anne på franska Martinique. Vilken skillnad att komma till Frankrike! Rent och snyggt! God mat i välsorterade affärer.
Yoghurt
Jaja tränar på tillredning av yoghurt med torrmjölk inför atlantseglingen.
Jaja is making yoghurt based on milk powder. Training in preparation for the crossing.
Batteriproblem
Stolt ägare av begagnad solpanel efter shoppingrunda i Le Marin
Proud owner of used solar panel after shopping in
Le Marin.
På norra Martinique ankrade vi i St. Pierre nedanför vulkanen Mont Pelée. Denna hade utbrott 1902 som jämförs med Vesuvius 76 e. Kr. då hela Pompei ödelades. Den 8 Maj 1902 exploderade ena sidan av vulkanen och praktiskt taget hela St Pierre ödelades. I stadens museum kan man beskåda dramatiska bilder från den tiden. 12 skepp som låg ankrade ungefär där vi låg brann upp. Över 29000 omkom. En livstidsdömd fånge överlevde i en fängelsehåla och visades sedan upp på cirkus i USA som "överlevaren".
HULDA och Claes till ankars nedanför vulkanen Mont Pelée.
HULDA and Claes at anchor in St Pierre un der the Mt Pelée volcano
Efter en enkel utklarering på ett café i St. Pierre ( fransmännen tar jämförelsevis lätt på den omständiga procedur som in- och utklarering från varje land ofta innebär) seglade vi norrut till den f.d. brittiska men nu självständiga ön Dominica. En underbart vacker ö med höga berg och vild natur men med en svag ekonomi, vilket märks på samhällena (dåliga vägar, renhållning m m). Många scener ur "Pirates of the Carribean" spelades in här. Vi tog en busstur på ön med en kunnig guide tillsammans med familjen Rosén på S/Y Tabasco ( vi är båda medlemmar i Oceanseglarklubben och har följts åt en stor del av resan) och fick förrutom en del av inspelningsplatserna även uppleva regnskogen och en del makalösa vyer utmed den norra kusten. Rundturen kröntes med ett besök vid Syndicate Trail där vilda , färgglada papegojor (Dominica´s nationalfågel som även pryder deras flagga) visade sig i trädkronor runt omkring oss. Vi hade tur som såg dem eftersom de är skygga och sällsynta.
Red Rocks på norra kusten av Dominica.
Red rocks on the north coast of Dominica
En av inspelningsplatserna bland cocospalmerna.
One of the places where Pirates of the Carribean was cast.
Här såg vi papegojor, fria, färgglada.
One of the parrots we saw.
Indian River, idyllisk regnskogsflod på Dominica. Här spelades också scener ur "Pirates of the Carribean" in. Indian River by Prince Rupert Bay in Dominica
Iles des Saintes, en fransk ögrupp strax söder om Guadeloupe blev vårt nästa etappmål. Öarna är förhållandevs låga och små och därför betydligt kargare än sina stora grannar (Guadeloupe och Dominica).
Påskmåltid (med nubbe men tyvärr utan sill!) Easter celebrated with traditional "snaps".
Mellan Dominica och Iles des Saintes stod 1782 det
stora sjöslaget mellan engelska flottan under amiral Rodney och den
franska under en amiral som av naturliga skäl blivit mindre känd.
Fransmännen var under ett skede av slaget framgångsrika men några av dem
tog då ut segern i förskott och började festa vilket visade sig
förödande eftersom amiral Rodney´s skepp strax därpå gav fransmännen
ordentligt på nöten. Efter slaget befäste britterna sin ställning och
öarna i Karibien fick sin tillhörighet fram till självständigheterna
under 1900-talet.
Vy över Les Saintes tagen från Fort Napoleon. View of Les Saintes from Fort Napoleon.
På denna franska ö kan man också äta jättegod mat. Det kan vi intyga! När vi skall fylla på vårt matförråd ombord vid någon av de f.d. brittiska öarna drömmer vi oss ofta längtande tillbaka till Maxi Stormarknad i Nacka eller Sabis i Näsbypark! Oj, vad vi är bortskämda med rikligt sortiment i affärerna hemma. Vid Les Saintes träffade vi återigen Tord och Tina och deras "Visby-HULDA", en Spray 33 med samma namn, som också seglade över Atlanten i år och som skall återvända till Östersjön i sommar som vi. Vi har roligt tillsammans. Roligt är det också att se minerna på en del besättningar som passerar våra 2 Huldor med svenska flaggor bredvid varandra. "Heter alla svenska båtar HULDA?" Vi ligger nu för ankar i Deshaies, en liten fiskeort på NW-sidan av Guadeloupe och börjar med en del förberedelser inför överseglingen som vi hoppas kunna börja från St. Martin i slutet av April.
Ankrade i Deshaies med sträckt ankarkätting och 14 m/s i näsan. Solpanelen laddar batterierna. De gula dunkarna skall fyllas med 80 l extra diesel inför hemfärden genom eventuella stiltjebälten. At anchor in Deshaies, Guadeloupe in up to force 6 wind. The new solar panel is charging our batteries. The yellow jerry cans to be filled with 80 l extra diesel for the crossing.
Guadeloupe - St. Martin Igår vaknade vi upp här i Simpson Bay Lagoon på St Martin med en spegelblank vattenyta runt omkring oss! Stiltje! Ingen vind för första gången för oss på 4 månader. Annars har det blåst ovanligt mycket i år säger de som bor här eller som seglat mycket här.
Vi lämnade Guadeloupe den 27 Mars och fick en fin
segling norrut till English Harbour på Antigua.
Vy mot English Harbour från Shirley Heights. Falmouth Harbour i bakgrunden
View towards English Harbour from Shirley Heights. Falmouth Harbour in the background.
English Harbour är också det hägrande slutmålet för många av de ensamroddare som varje år korsar Atlanten. När vi var där anlände 2 tappra engelsmän, den ene efter 75 dygn till havs och den andre efter 78 dygn till havs. De hade då rott från La Gomera på Kanarieöarna, som de lämnade i början av Januari. Före dem hade 25 andra ensamroddare som startade i December korsat det stora havet. Vår seglats förbleknar i sammanhanget.
Ensamroddare anländer efter 78 dygn till havs. Hans hemsida: www.soloatlantic.com Arrival of singlehanded rower after 78 days at sea.
Vid Nelson Dockyard har Bank of Antigua en av sina få bankomater. Den är därför välbesökt av alla seglare men också av mängder av turister från kryssningsfartyg som angör Antigua. För dessa tycks ett besök på Nelson Dockyard ingå i programmet. Många rika turister utnyttjar alltså bankomaten vilket någon smart liga (mycket organiserad) insett. Bankomaten manipulerades under den period vi var där. 3 av våra kontokort drabbades strax därefter av uttag i Nigeria, Istanbul, Ryssland. Mycket pengar togs ut. Många andra seglare som varit där vid samma tidsperiod har drabbats som vi. Jättetrist! Och jobbigt med alla bankkontakter, polisanmälningar m. m. för att reda ut situationen. Vi lämnade English Harbour 7 April och seglade norrut till den ensliga ön Barbuda. Den ön är mest bekant för världens största koloni av fregattfåglar. Den ville vi se!
Stranden vid Low Bay, Barbuda
The Low Bay Beach at Barbuda
Barbuda är en sandö och påminner lite om Gotska Sandön (men inte så fin. Få öar går upp mot Gotska Sandön!). Norra änden av ön består till stor del av laguner, omgivna av mangroveträd. Ön är väldigt utsatt när orkaner drar förbi och nya öppningar bildas in till lagunerna.
Stranded boy in a Barbuda lagoon.
Vid en orkan strandade denna boj i en lagun. Bojen visade sig komma från Canada där den slitit sig. Den har tydligen drivit runt i Atlanten nästan ett helt varv. På vägen har någon farkost uppenbarligen kolliderat med bojen att dömma av intryckningen i sidan. Hoppas det inte var en seglare!
Fregattfågel. Suverän luftakrobat.
Frigate bird.
Fregattfågelkolonin var en upplevelse. Massor av dessa stora (1,8 m mellan vingspetsarna) och vackra fåglar svävade eller låg och ruvade alldeles intill oss till synes ogenerade av de närgångna besökarna.
Fregattfåglar med ungar.
Frigate bird nest.
Den f.d. svenskkolonin St. Barthelemy (numera St. Barts, en fransk ö) blev vår nästa anhalt. Huvudstaden Gustavia är ett fashionabelt tillhåll för rika jet-setare (Karibiens St Tropez) och huvudgatan Östra Strandgatan (svenskt namn fortfarande !) kantas av otaliga märkesaffärer. Mitt ibland dessa ligger den svenskägda baren Le Select med bilder av bl. a. kungen och Silvia!
Jaja inspekterar ankare i Gustavia. Undrar om det är svenskt stål i kroken?
Inspection of anchor in Gustavia, former swedish colony. Swedish steel?
Svenskägd bar på huvudgatan i Gustavia. Bar on the main street in Gustavia inspired by former swedish connection.
Vi kände oss inte riktigt hemma bland klientelet på Östra Strandgatan eller Prinsgatan så vi seglade snart vidare till Saba.
Vi närmar oss Saba.
Approaching Saba
Vi hade hört att denna lilla vulkanö i Nederländska Antillerna är vacker och har utvecklat en säregen kultur. Vi var nyfikna, angjorde en utlagd boj på öns läsida och försökte gå iland men det oskyddade läget gjorde det för riskabelt att stanna kvar. Invasionsförsöket avbröts och HULDA retirerade till St Martin. Härifrån köpte vi flygbiljetter till ön. Ett enklare sätt att komma till Saba men minst lika riskabelt tyckte vi när vi såg landningsbanan.
Flygplatsen på Saba med 400 m landningsbana.
Saba airport with 400 m landingstrip.
Det är inte lätt att hitta en plan yta på en vulkan men på en sida har lavan (för 5000 år sedan) runnit ut till en något sånär plan (något nedåtlutande) yta och där landade på 50-talet en våghalsig pilot. Sen dess har Saba-borna byggt sig en flygplats med världens kortaste landningsbana. Den är 400 meter, samma längd som ett hangarfartyg! Vid banans båda ändar stupar berget lodrätt ned i havet så det gäller att få stopp på flygplanet i tid (och det fick dom!).
Windwardside, en av byarna på Saba, med Mount Scenery i bakgrunden.
Windwardside, one Saba village with Mt Scenery in the background.
Saba blev för oss ännu en fantastisk upplevelse. Så frodig grönska under vandringen upp till vulkanens topp (880 m ö h )! Så rena och prydliga små samhällen! Så vänliga människor! För den som har dykcertifikat erbjuder Saba en av Karibiens bästa dykupplevelser (det har inte vi, tyvärr). Saba är en plats som vi kan tänka oss att återvända till.
de Havilland Twin Otter klar för "katapultstart"på Saba Airport. Twin Otter ready for take-off on the short Saba strip.
Starten från ön med det lilla planet var minst lika spännande när vi närmade oss stupet vid banans ände. Det gick väl även denna gång! Nu ligger vi i Simpson Bay Lagoon på holländska sidan (Sint Maarten) av den tudelade ön St Martin. Den andra delen är fransk men gränsen mellan länderna syns inte. Det är bara valutorna och språket som skiljer de båda sidorna.
Jaja mot shoppingrunda vid Simpson Bay
Jaja goes shopping in Simpson Bay
Vy av St Martin från Fort Louis på franska
sidan.
View of St Martin from Fort Louis on the french
side.
Jollar samlas utanför internetcaféet Shrimpys.
The dinghy dock at Shrimpys internet café
Vi förbereder oss för Atlantöverfarten till Azorerna. Det känns bra att få börja den snart. Vi tycker vi är färdiga med Karibien och vi börjar längta hem till barn och barnbarn (dom har vi längtat efter hela tiden). Vi fyller våra förråd. Claes kollar motor, rigg m m medan Jaja räknar burkar och stuvar maten. Jaja har konserverat 15 måltider (kycklinggryta, köttfärssås m m ) i glasburkar med hjälp av vår tryckkokare. Totalt har vi över 100 måltider med oss så vi kommer inte att svälta i alla fall. (Vi får nog äta konservburkar hela hösten!)
Kontroll av konservburksförrådet.
Check of can inventory.
Vindarna har lugnat ner sig och vi väntar nu på att få några dagar med förlig vindriktning. Då sticker vi. Diskussionerna bland seglarna rör sig mycket om strategin för överfarten. "Tar du rhumb line (=raka spåret)?" "Går ni via Bermuda?" Vi tänker inte göra någotdera utan sikta in oss på att segla NNO minst en vecka och gira styrbord när västvindarna börjar infinna sig. Så resonerar vi idag men vi kommer att löpande ta ned Grib-filsprognoser med satellittelefonen och anpassa oss till läget. Det dröjer nog en månad eller mer innan ni får nästa resebrev som kommer från Horta på Azorerna.
St. Martin - Atlanten - Horta, Azorerna Det är verkligen en fantastisk känsla att se land träda fram vid horisonten efter lång tid till havs med obruten horisont. En blandning av upprymdhet, glädje och avspänning. Vi fick uppleva den känslan den 17 maj när den 2351 m höga vulkanen Pico trädde fram ur diset vid horisonten som första land på Azorerna efter 19 dygn till havs. Vi hade då 50 Nm kvar till Horta.
Förberedelser i St Martin. Frukten packas.
Preparations before departure from St Martin.
Den 28 april lämnade vi St Martin och såg Anguilla akter om oss som sista Karibiska land. Och sedan hav, hav, hav! Det tog oss tre dygn att ta oss så långt norrut (till latitud 23N) att den under 4 månader nästan konstant blåsande passadvinden från NO - O upphörde. Vi kom in i stiltje och tuffade för motor 35 timmar innan nordanvinden mötte oss. Det blev märkbart svalare och efter ytterligare några dygn kom t o m vinterjackan fram på nattpassen. Vi var så ovana vid svalkan så det kändes ruggigt emellanåt.
Soluppgång över böljande atlantdyning.
Dawn over smooth sea.
Vi kämpade mot nordanvinden och en knop motström i 5 dygn innan den efterlängtade SO-vinden infann sig.
Kuling på Sargassohavet
Force 7 wind on the Sargasso Sea
Nästan alla tänkbara väderförhållanden (utom storm) passerade revy. Stundtals blåste det ordentligt (upp till 18 m/s) och sjön gick hög. Vid 3 tillfällen hade vi stiltje och omgavs av ett fascinerande blankt hav med långa böljande dyningar.
Gud ske lov för trysail. Det använde vi 3 gånger.
God bless our trysail. We used it 3 times.
Dagarna med hård vind var jobbiga eftersom sjön blir så vild, men vi kände oss aldrig oroliga eftersom segelsättningen hela tiden anpassades och vår OE32 uppför sig så fint i havssjö. Vi är så glada att vi har en bra havsseglare som OE32-an är. Livet ombord blir komplicerat när båten lutar och gungar kraftigt. Matlagning, toalettbestyr ja allt tar lång tid att göra och ofta önskar man sig mer än 2 händer. Men sen mojnar vinden, solen tittar fram och livet leker igen! Vi hade flera dagar (de flesta) med behaglig vind och fin segling. Dygnsdistanserna låg mellan 100 - 150 Nm.
Glad seglare. Förmodligen var det delfiner i närheten.
Happy sailor! Probably there were dolphins around at this time.
Och så plötsligt finns dom där runt omkring oss! Delfinerna!! Dom kommer i stora stim som ett vandrande teatersällskap och ger oss en gratisföreställning i akrobatik. Under en kvart eller längre leker dom kring HULDA, gör luftsprång, i formation och saltomortaler, tvärdykningar under båten. Det är underbart att se. Lycka! Så vips är dom borta. Ett annat lustigt livstecken är de "portugisiska örlogsmännen". Dom visade sig först lite norr om passadvindsbältet och blev fler och fler ju närmare Azorerna vi kom. Först tyckte vi det såg ut som några underliga plastbitar som flöt omkring men sen förstod vi att det var de omtalade flytande maneterna med segel(!) på ryggen. Ja, dom reser upp en vertikal skiva som de kan böja och utnyttja till att med vindens hjälp förflytta sig åt önskat håll. Under sig släpar dom starkt giftiga tentakler. Vad naturen kan visa upp många lustigheter!
Portugisik örlogsman. Dom "skotar" seglet genom att böja kroppen och seglar till varandra för älskog.
Portugese Man of War. When they bend the body the sail can move them to their lover.
Tack och lov för vindrodret! Utan en tillförlitlig självstyrning skulle en atlantöverfart vara mycket jobbig med bara 2 personer ombord. Vårt Sailomat vindroder har fungerat suveränt och vi har kunnat ägna oss åt sådana väsentligheter som att läsa böcker t. ex. Vi har slukat många böcker, från deckare, spionthrillers till Strindberg, Steinbeck och lite historiska essäer. Och en och annan rolig Paasilinna. När vi träffade andra svenskar i Karibien bytte vi böcker och kunde förnya oss löpande. Andra "nöjen" ombord var korsord, sudoku, Mp3-musik. Vaktpassen gick ganska fort. Vi tillämpade samma vaktschema som vi tidigare dvs ett 6-timmarspass på dagen och 2 st 3-timmarspass på natten var. Det fungerar jättebra.
Här nappade en guldmakrill. Tyvärr tappade vi den.
Unfortunately we lost this dolphin fish.
Hur är det då att vara ensamma ute på den stora oceanen? Oftast är det riktigt behagligt att gunga fram i fin vind men visst kan det också kännas lite piirigt att blicka ut mot horisonten mitt i Sargassohavet och veta att det är 200 mil till närmaste civilisation. Men tryggheten ombord finns i förvissningen om att båten och vi själva är väl rustade för uppgiften. Och sedan det viktiga att seglen revas i tid. Det gjorde vi. Ofta. Denna atlantöverfart innebar mera aktivt seglande än den till Karibien, då vinden hela tiden kom från samma håll.
Så här behagligt, med 3 segel, hade vi det ofta.
We enjoyed sailing like this with 3 sails many days.
Efter knappt 20 dygn och 2300 Nm kunde vi angöra den av tidigare seglare dekorerade kajen i Horta på ön Faial och känna fast mark under fötterna.
HULDA vid inklarering i Horta
HULDA clearing in at Horta.
Horta har en intressant hamn. Förrutom alla konstverken på kajerna ( vi skall själva bidra med ett innan vi seglar vidare) är det en samlingspunkt för långseglare från olika hörn. Grannbåten t.ex. kom från Ascension efter 31 dygn till havs. Nu skall vi vila ut i vår stillaliggande (!) båt några dygn här och sedan se lite mer av Azorerna innan vi påbörjar nästa etapp hemåt. Nästa långa sträcka blir till Brest i Bretagne, endast ca 1200 Nm alltså "bara" hälften så lång som den vi nu avslutat. Azorerna - Brest, Bretagne Nu känns Karibien mycket långt borta. Vi har kommit tillbaka till Europas fastland och ligger i Brest i Bretagne. Här blåser kall nordanvind och vi fryser men det är ändå väldigt trevligt att vara här!
Avfärd från Azorerna.
Departure from the Azores.
Den 1 Juni lämnade vi Azorerna. Vi hade då hunnit besöka 4 av öarna under de 12 dagar vi var där. Besöket på Azorerna tillhör en av resans höjdpunkter (dom har blivit många nu). Bedårande vackra öar med vänliga och trevliga människor. När vi nu snart kan summera vår resa känns det som om de mest positiva intrycken kommer från de platser där människorna vi träffat varit glada och tillmötesgående. Azorerna är absolut en sådan upplevelse. Andra liknande upplevelser har vi från Ilhas Selvagens norr om Kanarieöarna och Saba i Nederländska Antillerna. Annars är det framför allt naturupplevelserna som lämnat de starkaste avtrycken. Faial och Horta har framför allt sin charm i den livliga hamnen med alla långseglarna som kommer och far. Vi träffade flera som vi tidigare seglat tillsammans med i Karibien och det var roligt att diskutera våra olika erfarenheter av överfarten från Västindien.
Horta har förmodligen den mest utsmyckade kajen i världen
Horta probably has the most decorated harbour worldwide.
Sanktionerad grafitti på kajen i Horta. Det lär kunna gå seglare illa som lämnar Horta utan av ha efterlämnat någon form av konstnärligt alster.
Legal grafitti in Horta.
Vi tog en färja över till grannön Pico, ön med den höga (2351 m) spetsiga vulkanen, hyrde en bil och besåg pitoreska byar utmed kusterna. Pico förefaller vara den ö där "whale watching" är mest framgångsrik. Det simmar många valar i närheten, framför allt utanför södra sidan, och på ön kan man besöka intressanta valmuséer och bekannta sig med dessa enorma och märkliga däggdjur.
Vulkanen på Pico med typiska små lavastensskyddade vingårdar i förgrunden.
The Pico volcano and typical lavastone wineyards.
Den 26/5 seglade vi vidare till Vila das Velas, huvudorten på Sao Jorge. Velas har en helt nybyggd marina. Vi var 10:e båten som anlöpte hamnen. Sao Jorge ligger som en lång (~50 km) vulkanlimpa i havet med branta kuster. Utmed kusterna har flacka lavaområden (fajas) bildats på vilka otillgängliga små byar vuxit upp. Det finns vandringsleder som vi gärna skulle upptäcka om vi stannat längre. Dom tar vi nästa gång!
Den norra kusten på Sao Jorge med Faja dos Cubres närmast.
North coastline of Sao Jorge with Faja dos Cubres closest.
Jordbruk på Sao Jorge 2008.
Sao Jorge farming 2008.
Märkliga lavaformationer ser man då och då på öarna.
Strange lava formations can be seen now and then on the islands.
Vårt sista stopp på Azorerna var i Angra do Heroismo på Terceira. Angra har en gammal stadskärna med trånga kullerstensgator, intressanta och vackert dekorerade husfasader, trevliga restauranger och trevliga människor. Här skulle vi gärna ha stannat längre. Det roligaste minnet från Terceira är en av de 400 "Tourada à Corda" (tjurfäktningslek på gator med tjuren kontrollerad med ett långt rep) som utspelas på ön från april till september. Ett sant folknöje där uppspelta öbor hejar på sina unga män att visa sitt mod och med paraplyer eller skynken provocera tjuren till attack. Ingen ofarlig lek minsann men vi såg ingen som skadades och tjuren återbördades till sin bur efter ungefär en halvtimmes lek. 4 tjurar deltog i spektaklet som varade i 2 timmar och avslutades med ett våldsamt fyrverkeri där raketer avfyrades ur händer och for kors och tvärs över våra huvuden.
Angra do Heroismo på Terceira.
Byn Biscoitos på Terceira
The Biscoitos village on Terceira
Tourada à Corda på avspärrade gator i Angra
Street bullfighting with bull controlled by a rope on the streets of Angra.
Den 1 juni startade vi den sista etappen på atlantöverfarten. Denna etapp blev 1190 Nm (över grund) och varade i 10 dygn. Seglad distans (genom vattnet) var 128 Nm längre så vi hade motsvarande 1 dygn motström. Trots att seglatsen bara var hälften så lång som föregående kändes den längre. Det berodde nog mest på kylan som kom ganska snart efter Azorerna. Vattentemperaturen sjönk till 17 (senare 13) grader och morgondimma uppträdde då och då. Det blev ruggigt ombord och den sista veckan kom långkalsongerna och fleecetröjorna fram. I ganska hård motig NO-vind kom vi in över kontinentalsockeln den 9/6 och kunde på sjökortet se alla vraksymboler som härrör från andra världskrigets slakt på havet. Vilka mängder av fartygsvrak det ligger där ute! Det är omöjligt för oss att fatta vidden av alla katastrofer som ubåtarna förorsakade men sjökorten påminner oss om tragedierna. Må Gud välsigna AIS! Denna VHF-radar var verkligen en tillgång när vi mot slutet, på natten, med ostlig kurs in mot Ile D´Ouessant, korsade de nord-sydliga farlederna för handelsfartygen som går till och kommer från Engelska Kanalen. Vi kände oss som grodan i dataspelet "frog-leap" som försöker ta sig levande över motorvägen. Vi överlevde och siktade land (alltid lika skönt efter en lång sträcka till havs) på morgonen den 11 juni.
Två nöjda och glada atlantkrossare.
Two happy sailors after crossing the atlantic.
Här i Brest njuter vi bl a av att shoppa i välförsedd Supermarché med läckra patéer, ostar m m. Vi går snart vidare hemåt utmed den franska kusten. På vägen hoppas vi kunna besöka Kanalöarna. Det blir spännande med det höga tidvattnet här på franska sidan (störst i Europa). Vid Jersey är det 9,6m vid spring! Vi har inte behövt tänka på tidvattenvariationerna sedan vi lämnade England i augusti så vi är lite ringrostiga på området.
Brest - Vlieland, Holland Nu ligger vi inblåsta på Vlieland, en av de holländska öarna. Det känns skönt att vara i hamn när det blåser utanför Holland. Vi hade vår värsta segling i kuling här utanför på nedvägen för ett år sedan. Motvind i kulingstyrka utmed den grunda holländska kusten och tidvattenströmmar är en otrevlig kombination. HULDA säkert förtöjd vid en gästbrygga på Vlieland är en betydligt trevligare kombination.
HULDA tryggt inklämd i gästhamnen på Vlieland medan kulingen viner i riggarna.
HULDA safe in the Vlieland marina in force 7 wind.
Vi stannade i Brest 3 dagar och vilade ut efter överseglingen från Azorerna, fyllde förråden och våra magar med god fransk mat och gav oss därefter ut i tidvattenströmmarna. En vänlig engelsman i Brest gav oss ett tidvattenprogram till datorn som visar strömmarnas riktning och styrka vid valfri tidpunkt så plötsligt har detta med tidvattenberäkningar blivit en barnlek för oss. Eftersom de flesta hamnarna på Bretagnes norra kust torkar ut delvis vid lågvatten valde vi att göra ett långt skutt med nattsegling till Treguier som kan anlöpas hela dygnet. Dock är inloppet till floden (Treguier ligger 5 Nm upp i floden) trångt och fyllt av öar så vi anpassade farten för ankomst efter gryningen så vi kunde se var vi var. Den franska tullen/kustbevakningen tyckte tydligen det föreföll misstänksamt med en segelbåt till havs som kröp fram i 2 knop mitt i natten när det blåste bra ( vi hade revat kraftigt för att inte komma fram före gryningen) så vi fann oss plötsligt belysta av starka strålkastare vid midnatt och anropades på VHF. Vi förklarade vår situation över radion men tullen nöjde sig inte därmed utan vi blev strax bordade av 3 tjänstemän som äntrade HULDA i grov havssjö i mörkret. Inte så lustigt. De noterade båtens och våra uppgifter, kollade i loggboken vår färdväg före fransk hamn, sökte igenom lite i våra utrymmen men insåg tydligen snart att vi inte var så skumma individer och lämnade oss och klev tillbaka i sin gummibåt efter en halvtimme. Ett oväntat besök. Vi kände oss inte motiverade att bjuda på kaffe. Dessutom har vi inte Gevalia ombord.
Besättningskvinna förbereder angöring av Treguier iklädd vinterjacka.
Approaching Treguier in the cold morning hours.
Lågvatten i Treguier. Höjdskillnaden mellan ebb och flod kan bli upp till 10 m här!
Ebb in Treguier. The range can be up to 10m here!
Bretagne i allmänhet och Treguier i synnerhet blev en trevlig erfarenhet. Vi tog också den lokala bussen till Lannion och Paimpol och fick på det sättet uppleva lite av charmen i Bretagne. Och det goda franska köket! Frankrikes anseende har stigit åtskilliga steg i vår aktning efter dagarna i Bretagne och de andra platserna vi besökte i Frankrike.
Lannion in Bretagne
Livsnjutare vid skål med musslor.
A way of enjoying life in Brittany. Moules et frites.
Vi stannade till på Guernsey, St Peter Port, ett dygn innan vi i upp till 11 knop for genom Alderney Race och rundade Normandies udde Cap de la Hague på vägen till Cherbourg. Tidvattenströmmarna är starka och intressanta just kring udden med motström nära land. Strömmen kan växla riktning på mycket kort tid. Några snabba seglare som passerade mellan oss och udden blev plötsligt nästan stillastående medan vi forsade förbi längre ut från kusten.
Vi lämnar St Peter Port på Guernsey
Leaving St Peter Port in Guernsey
 Med 11,4 knop, varav ca 6 knop medström, genom Alderney race.
With 11,4 knots, of which about 6 knots tidal current, through the Alderney Race
I Cherbourg hyrde vi bil och besökte krigsskådeplatserna utmed Normandies stränder. Arromanche, Omaha beach, Pointe de Hoc, Utah beach. Gripande. Gud ske lov för EU så vi européer inte slåss mot varandra mer. Man kan ha överseende med administrativa dumheter inom EU-byråkratin om fredssyftet kan upprätthållas.
Omaha Beach 64 år efter dagen D.
Omaha Beach 64 years after D-day.
Ebb i Barfleur, Normandie. Inte särskilt tillgängligt för seglare.
Low water in Barfleur, Normandie. Not a place for HULDA.
Dieppe blev vår nästa anhalt. En trevlig stad med gästhamnen inne i centrum. Nära till stadens puls och den goda maten.
Gästhamnen i Dieppe.
Port de Plaisance in Dieppe.
Boulogne sur Mer, vår nästa hamn, är en stad som inte etsar sig fast särskilt hårt. Det gör däremot en upplevelse från den fortsatta färden norrut. Vid Cap Gris Nez såg vi i fjärran Dovers vita klippor och vi fick en underlig känsla av "att komma hem" igen. Det var vår första kontakt med en plats vi besökte på utresan och vi kände att "snart är vi hemma". Ja, vi längtar faktiskt hem nu, trots att vi har väldigt roligt hela tiden.
Holländare på Waddensee.
Dutch yacht on the Waddensee.
Vi dagseglar upp längs kusten. Dunkerque, Oostende (trevlig stad), en sväng in i Holland, Scheveningen, Den Helder och nu Vlieland. Seglarlivet tycker vi är fantastiskt roligt. Det ger oss massor av upplevelser och trevliga kontakter med andra seglare. Men vi saknar vår familj och våra vänner. Nästa gång vi ger oss ut på långsegling (när och vart vet vi inte idag) skulle vi vilja kunna dela upplevelserna under kortare perioder med familjen och vännerna. Men då behöver vi en större båt. HULDA har varit utmärkt och underbar för oss på denna resa men vi har inte plats för gäster ombord med allt som stuvats in i förpiken. När vi kommer hem i augusti kommer vi därför att sälja henne med förhoppningen att hon finner en ny besättning som kanske gör samma resa som vi har gjort. Hon är suverän för den uppgiften. Hugade spekulanter kan kontakta oss så mailar vi en specifikation på underverket. Under fliken Teman har vi gjort lite kompletteringar (fet stil) med erfarenheter vi gjort under resan. Kan kanske vara av intresse för blivande långseglare. Vår fortsatta rutt är enligt planen att segla förbi de friesiska öarna till Kielkanalen och sedan upp i Östersjön förbi Bornholm och Gotland till vår älskade skärgård.
Vlieland - Tynningö Vi är hemma nu!! Igår angjorde vi vår brygga på Tynningö, nästan 14 månader efter avfärden därifrån. Vilket ögonblick! Barn och barnbarn stod på bryggan och känslorna svallade!!
HULDA vid hemmabryggan med artighetsflaggorna på kutterstaget.
HULDA at home with courtesy flags on cutterstay.
Slutspurten hem från Vlieland förbi de friesiska öarna, genom Kielkanalen, upp till Skåne, Öland, Gotland och sist vår fantastiska skärgård blev en fin avslutning på ett underbart och händelserikt år. I den sista veckans högtrycksväder trängdes vi med njutande, semesterfirande seglare i Gotlandshamnar och i vikar i skärgården.
Tillfälligt sällskap i Kielkanalen.
Temporary company in the Kiel canal.
Vi slussar ut ur Kielkanalen i Holtenau och går strax in i tidvattenfria Östersjön. Last lock in the Kiel canal before entering the tidalfree Baltic sea.
Trefotad mås, evolutionärt framsteg? Påträffad i Orth på Fehmarn.
Three-leg (?) seagull seen in Orth, Fehmarn
Plattläns under Fehmarn-bron.
Downwind under the Fehmarn bridge
Guldkantad morgonstund vid Melskär strax väster om Bullerö.
Quiet morning in the Stockholm archipelago.
Vilken fantastisk skärgård vi har och vilken tillgång det är att så fritt kunna vistas i detta underbara seglingsområde.
Nu är äventyret över. Ett makalöst år med massor av intryck och minnen som det kommer att ta tid att smälta. Och nya vänner! Det har också varit ett sant nöje att jobba med denna hemsida. Vi ser på statistiken att vi haft många besökare och många har hört av sig till oss och uppmuntrat oss. Tack för ert intresse och engagemang!!! Det skulle glädja oss om våra berättelser har kunnat stimulera någon / några att börja planera för ett liknande äventyr. Några tips:
Du kommer att få ett roligt år, som vi! Vi stänger ner hemsidan om ett tag och byter också email-adress eftersom den adress vi uppgivit här på hemsidan drabbas av många spam-mail. Kontakta oss innan dess om du vill och inte har vår andra adress. Vi lägger inte ut den här. Klart slut. HULDA out!
|
22
Maj
Vi
såg många skutor av denna typ på Ijsselmeer och Markermeer
Claes
söker en hotspot-förbindelse i Den Haag
Segling på Nordsjön med fock på kutterstag och
revad stor.
Apa
i masten? Nej, Claes är återigen uppe och fixar något i masttoppen.
Lågvatten
i Dover med flytande bryggor för enkel förtöjning.
På
vandring i den unika laurisilva-skogen på La Gomera
